Göteborgsposten – 9 augusti 1860, sida 1

om ni talade, ty en sådan misstanke skulle var: vansinnig. — Jag påstår ej bestämdt, att denna olycks verkligen finnes, men jag befinner mig i en för färlig villrådighet. Då jag uttalade grefve de Bernacs namn, började Giraud åter sina anklagelser. Han kände fordom denna familj, som ni vet, han var tillochmed i tjenst hos den grefve de Bernac, som mördades för mer än tjugo år sedan, och upprepade för mig med hela ifvern och värman af en innerlig djup öfvertygelse, att han ej ljugit inför parlamentet, då han ensam af alla de tillkallade vittnena ihärdigt påstod sig icke känna igen den unge grefven. — Min Gud, hvad är det ni säger? — Hvad Giraud förklarat mig; och hvarför skulle han ha ljugit? — Men han kan ha misstagit sig. — Jag hoppas det ännu. — Men hvad gjorde ni? — Jag vände tillbaka hit till slottet. Hr de Bernac hade skyndat före mig och tillbringat några ögonblick hos vår dotter. Jag hade ett långt samtal med honom, innan han lemnade mig, men ingenting uti hans svar gaf mig anledning tro, att Giraud talat sannt. Emellertid har min embetsmannapligt förstummat vänskapens röst och jag har återskänkt Giraud friheten med befallning att på hvad sätt som helst skaffa mig bevis på