Göteborgsposten – 9 augusti 1860, sida 1

de syriske kristne, med all sin känslosamhe: hvilken Frankrike och Ryssland måhända trot skola göra honom hetsig och oforvägen, gic han in, kom ut och sade: Non-rntervention. Oc dessutom finnes det lyckligtvis icke blott e bestämmelse i pariserfreden af 1856, en be stämmelse, genom hvilken all ensidig inter vention — som nu t. ex. af Frankrike allen — är förbjuden; utan det finnes för ögon blicket en stämning i Europa, som gör de vanskligt för Frankrike att bryta denn traktat. Hvem eller hvad är då egentligen dei ande, den Pythia, det orakel, som sitter der inne och gifver ministern lösen till dagen frågor? Alldeles intet annat än Storbritannien fysiska och moraliska drifkraft, industrien oc handeln, hvilkas intressen det ena ögonblicke kallas låga och egoistiska, det andra human: och civiliserande, ja förbundna med allt son sträfvar framåt, för att befordra de mensklig: individernas värdighet. Jag vill nu icke uppdraga en doktrinä jemförelse emellan Storbritannien och England Det är för ögonblicket nog att erinra, det se dan år 1858 motsatta principer gjort sig gäl lande dem emellan. Det imperialistiska Frank rike har velat intervenera, lägga sig i allting slåss; och det har för sin intervention skör dat ungefär samma loftal som England för sir non-intervention. Ludvig Napoleon har än blif. vit kallad en ideal riddersman, än en bakslug och egenkär person. Men det märkliga är att just nu, då tvenne motsatta principer syntes nära att fiendtligt stöta tillsammans, då England icke sjelft ville intervenera, och till och med syntes färdigt att uppträda emot L. Napoleons starka interventionslusta samt mot Rysslands lidelsefulla ifver i samma afseende, och då orientaliska frågan syntes resa sig å propos för att gifva den länge samlade antipatien luft och de djupa planerna tillfälle att oryta fram — så sker just jemt motsatsen af ut detta, och Frankrike kommer med ett nytt anbud om entente cordiale, ja tillochmed ned anbud af ömsesidig afväpning och deraf oljande förminskning i de stora militärbudseterna. Jag har hört tvenne meningar yttas härom. Den ena sidan säger: nu hafva i vunnit ett år; kriget är uppskjutet; han ar märkt att man håller tillsammans emot ionom, och ämnar nu vänta tills han åstadcommit ny söndring, Från andra sidan påtås: han menar ej allvarsamt med sina hoelser; han är satisfait, han har uppnått den vopularitet för sin dynasti, som han med sä.erhet kunde önska sig, och nu vill han lott lefva i fred, men ändå se krigisk och errible ut. — — evemee—— XQUZ 2