Göteborgsposten – 6 augusti 1860, sida 1

och sin kraft; hans förmögenhet var icke betydlig; han härstammade visserligen från en stor familj, men den är mera omtalt i bibeln än 1 normandernas doomsday book. Han måste hafva ett parti. Den tiden var folket ännu föga upplyst; det var en massa, hvilken man behöfde och for hvilken man äfven ibland gjorde något, men hvarken medelklassen eller demokratien hade uppnått det sjelfmedvetande eller den betydelse som nu. Disraeli hade ingen aning om, att den million, som lik ett haf brusade på gatorna, var politiskt användbar till annat än att höja vilda rop för sina ledare och slutligen låta dem föras till Towern, liksom den gjorde med Lord Gordon. Aldenstund Disraeli var för liberal för whiggarne samt hyste ett instinktmessigt, poetiskt hat mot deras förnäma liberalism, och enär det vidare utom detta parti blott fanns ett annat, nemligen toriernas, förenade han sig med dessa, angrep först whiggarnes falska liberalism, derpå deras verkliga, blef icke blott en tory, utan äfven partiets hufvudman i parlamentet och har mäst använda så godt som hela sitt lif på att tadla och motarbeta det framåtskridande, han sjelf förut kände sig kallad att befordra; hvar gång han med sin utomordentliga talang öfvervinner whiggarne, slår han sin egen ungdom till jorden. Man måste erkänna att deri ligger en af grunderna, hvarföre Lord Palmerston kan vara så munter. Ty Disraeli är den ende högtbegåfvade man i parlamentet, som nu gör honom motstånd; men denne motståndare förmår med alla sina gåfvor icke att vinna en seger, hvilken det allmänna medvetandet eller tingens natur kan tillåta att blifva varaktig. Jag vill angående Disraeli blott tillägga att han i sitt parlamentariska framträdande har något särdeles älskvärdt. Han är smärt och högväxt, har en kraftig stämma, i hvilken det ligger något öfverraskande blidt, och på det för åhörarne behagligaste sätt säger han sina motståndare obehagligheter. Det intressantaste jag fann under diskussionen eller bland de diskuterande har jag nu ramställt; att sjelfva saken var utan egentlig politisk betydelse och icke kunde föra till nåsot praktiskt resultat är klart, (och nästa dag lå den blef återupptagen förde den icke heler till något). Omedelbart sedan Lord Palnerston slutat konversationen, företogs marinvudgeten och amiral sir Charles Napier upprädde. Jag lyssnade uppmärksamt till hans al, för att i rösten upptäcka något spår af let ridderliga eller öfverspända som föranedde honom att i Kjögebugt utdela befall: en till sina matroser att de skulle slipa sia huggertar för att taga Kronstadt. Men lt hvad jag kan säga är att denne talare ette sir Charles Napier; jag fann i hela hans ppträdande ej det ringaste, som svarade mot öreställningen om en gammal brittisk sjojelte, undantagande just egenskapen att vara ammal. Han var obeskrifligt tråkig och långrådig i sin berättelse om Greenwichs hospial, och jag gaf snart efter för frestelsen att