Göteborgsposten – 6 augusti 1860, sida 1

hyser för La Chesnaye, än dem ni denna afton velat meddela mig. Icke sannt? — Det är verkligen möjligt, men det utgör icke något skäl för att så är förhållandet. — Inga undvikande svar, jag ber! De Bernac rättade upp sig, i det han vred på sin ena mustasch. — Ursäkta! sade han. Ar det ett vänskapligt samtal vi hafva med hvarandra eller undergår jag en ransakning? Kort sagdt, har jag framför mig min vän dAumont, eller står jag inför lagens högste handhafvare i hufvudstaden? — Det är en vän som talar till er, käre Henrik, skyndade ståthållaren att inflicka. — Godt! Jag skall då svara min vän, hr Jacques dAumont, att han misstager sig fullkomligt, då han tror, att jag kan hjelpa honom uti att fånga den bandit, som han spanar efter; att de underrättelser, jag lemnat honom, äro blott slumpens verk; att jag icke känner den ryktbare La Chesnaye, men att jag, om jag ock skulle känna honom, icke skulle på något sätt angifva honom; att jag, om jag tillochmed kunde lemna honom i rättvisans händer, likväl icke skulle. göra det, ty angifvareyrket anstår ej en adelsman. Den ton, hvarmed detta svar gafs, hade ett uttryck af högdragenhet, som kom dAumont att skaka på hufvudet. — Vi förstå icke hvarandra, sade han. Jag