Göteborgsposten – 3 augusti 1860, sida 1

J aftonen. — Landtfolket, som var sysselsatt med skörden, kommo nu med vattenämbar, för att förfriska trupperna, och knappast hade den första törsten väl blifvit stillad, förrän musiken började spela upp, och alla våra sicilianska rekryter började svänga om i sin nationaldans, hvilken är ganska snarlik tarantellan. I detta afseende öfverträffas sicilianarne af få; om de än äro aldrig så trötta, kunna de likväl icke motstå det lockande i en af deras nationalmelodier. Efter omkring en half timmas rast, tändes lyktorna, hvarmed hvarje kompani är försedt, och marschen fortsattes åter öfver en bergsgren, som skiljer dalen Salso från den dal, som genomskäres af den vid Castrogiovannis fot flytande strömmen. Tvenne vägvisare hade tagits från Caltanisetta; då de kommo upp på spetsen af berget, gingo de i hvar sin riktning, och påstodo sig båda vara på rätt väg. Officerarnes otålighet och harm gjorde saken ännu värre. Följden var halt och någon förvirring i mörkret, hvilket inverkade äfven på det öfriga af marschen. Den väg som utvalts leder öfver halkiga klippor nära intill ett bråddjup, och då förtroendet till vägvisarne redan blifvit rubbadt, så rådde under marschen en viss tvekan och villrådighet, som bröt linien, och tillfölje hvaraf andra hälften af kolonnen blef ansenligt bakefter. Trång som vägen var, kunde man ej göra halt med kolonnen, förrän den hunnit ned i dalen. Men en gång der, fann man ett nytt hinder i strömmen, som måste passeras icke mindre än sju gånger, och hvilken var stor nog för att äfven under denna heta årstid innehålla vatten. Följden häraf blef långa dröjsmål och en hel mängd krångel. När slutligen allt detta var öfverståndet hade man ännu qvar den branta uppgången till Castrogiovanni, hvilket reste sig öfver oss likt ett fantom, dragande sig tillbaka allteftersom vi nalkades. Klockan blef tre på morgonen innan kolonnen hann upp till spetsen. Genom en af dessa plötsliga öfvergångar, som karakterisera militärlifvet, glömdes snart tröttheten efter denna mödosamma marsch under inflytande af det emottagande vi åtnjöto af Castrogiovannis innevånare. Ehuru det var så sent på natten, och oaktadt auktoriteterna i Caltanisetta sändt den underrättelse före oss, att vi ej skulle anlända förrän nästa morgon, så uppväcktes dock snart hela befolkningen af en ordonnansofficer, som blifvit utsänd för att emottaga oss, i händelse vi skulle komma tidigare. Staden var illuminerad, vin och bröd hade blifvit uppdukadt i kyrkorna, hvilka utgöra våra kaserner, och nationalgardet kom oss till mötes, redan långt innan vi hunnit fram, samt upplifvade trupperna och bistodo dem som ej orkade följa med. Hela tiden sedan dess har det varit festligheter, och ingen tänker nu på nattmarschens mödor. Det gifves ett annat drag i lynnet, som lika mycket karakteriserar de sicilianska frivilliga som våra gamla Cacciatori, nemligen omöjligheten för dem att hålla sig stilla. Oaktadt de äro trötta och väl kunde behöfva att sofva, står det icke till att förmå dem dertill. De måste ut och stryka omkring i staden. Sålunda har i dag, trots den qväfvande siroccon, en oafbruten ström afl — —————— AL kestnetnnmmste——