Göteborgsposten – 27 juli 1860, sida 1

blinda nog att icke se, det de genom ett sådant system arbetade mot sitt eget bästa, och att en mindre, men bättre odlad egendom kunde gifva mycket mera. Regeringen aktade sig naturligtvis för att öppna deras ögon; tvärtom, den gjorde allt, för att stärka dem i denna olyckliga metod. Under det hon annars förstörde allting i lagar och institutioner, rörde hon aldrig vid denna punkt. Behofvet af vägar på Sicilien har nästan blifvit till ett ordspråk, och likväl måste man medgifva, att måhända intet annat land betalar så mycket för väganläggningar. De enda trenne farbara vägar, som finnas på ön, skulle kunnat täckas med dukater under det många andra vägar blifvit betalta, utan att ha anlagts. Samma system har följts som det, hvilket råder i Turkiet. Kommunerna och distrikten anmälte att de voro i behof af en viss väg samt voro färdiga att betala och anlägga den. Svaret var oföränderligt detsamma, att man skulle skaffa ihop den erforderliga summan. När detta var gjordt, togo de kongl. ingeniörerna penningarne och besväret på sig, att anlägga dessa vägar: en liten bro öfver en å, en stig — men man hörde ej vidare af hvarken vägar eller penningar. Till följe af denna svårighet, att af brist på vägar kunna transportera landtmannaprodukterna till kusten, stodo dessa inuti landet i så lågt pris, isynnerhet säd, att en god vinst kunnat göras genom export under kriget, om icke regeringen, under förevänning af att bibehålla låga priser hemma, lagt en hög tull på exporten till utlandet, och sålunda passat på att förtjena genom transaktionen. Dess agenter köpte upp säden på Sicilien till låga priser, förde den till Castellamarc, nära Neapel, och exporterade säden derifrån dit priserna stodo högst, sålunda förtjenande både på konsumenten och producenten. Industri och handel bemöttes ej bättre än åkerbruket; tvärtom, regeringen ansåg sig ha allt skäl i verlden att undertrycka dem, för att derigenom tvinga sicilianarne till att köpa neapolitanska varor. En importtull lades, som var hög nog att alldeles utestänga den utländska marknaden, och på samma gång öfvervakade man afundsjukt hvarje försök till inhemsk industri och tryckte ned den såsnart man befarade, att den skulle vara farlig i täflan med neapolitanska artiklar, Ett enda fall kan vara tillräckligt för att gifva er en föreställning om detta system. Ett kattunstryckeri anlades i Messina; fabriken kunde i afseende på hvita bomullstyger icke täfla med de neapolitanska, men kunde trycka tyger till vida billigare pris än det kunde göras i Neapel. Importen af den behöfliga utländska artikeln belades med omåttligt hög tull och fabriken måste stanna. Ett sådant system som detta för alla industriens grenar skulle ha varit tillräckligt att omvända det industriösaste och flitigaste folk i verlden till det lättjefullaste och vårdslösaste; huru mycket mera skulle det icke då nedslå ett sydländskt folk, som alltid är mera hugadt för ögonblickliga kraftutbrott än ståndaktig verksamhet? Tiggeri blef så småningom en statsmaxim och klosterinrättningar uppmuntrades ända der