Göteborgsposten – 27 juli 1860, sida 1

— Ni anklagar mig således för att vara La Chesnayes medbrottsling? frågade han civillöjtnanten. — Ja, svarade denne. De närvarande anklaga er, såsom ni hört. — Nåväl, inföll Giraud kallt, må man arrestera mig! jag ger mig frivilligt! Och han öfverlemnade sig nu sjelfmant åt stadssoldaterna. — Men huru har den gråklädde personen kunnat försvinna? genom hvilken dörr gick han ut? frågade löjtnanten och vände sig till de närvarande. Svara mig i konungens och lagens namn ! En djup tystnad följde på denna fråga, emedan ingen hade fästat någon uppmärksamhet vid de tre borgarenas aflägsnande och tillfölje deraf hade ej heller någon anmärkt hvart de styrde kosan. Giraud ensam visste att Babin, den som man påstod vara ingen annan än den djerfve kaptenen sjelf, gått in till juveleraren, men han hade antingen icke hört polistjenstemannens fråga, eller ville ej besvara den, ty han stod stum med armarne korslagda öfver bröstet. Uttrycket i hans ansigte var kallt och ogenomträngligt, men den blixt, som ibland ljungade fram ur hans lifliga ögon, förrådde tankens oafbrutna arbete.