Göteborgsposten – 26 juli 1860, sida 1

tom i grannskapet af byarne. Marschen från Vallelunga till S:t Caterina öfver den första bergsorenen är en af de svåraste — tjugoen sicilianska mil, hvaraf tre fjerdedelar bära idkeligen uppför. Detta var en hård nöt för en trupp styrka, som bestod af till största delen unga frivilliga, hvilka ej voro vana vid att marschera och dessutom endast otillräckligt försedda med skodon. Men det fanns ej något val, man måste gå framåt och söka uppnå Caltanisetta så fort som möjligt. Vi lemnade Alia på morgonen. Oaktadt marschen ej var lång, var den likväl tröttande för den tryckande värmens skull och en stark sirocco som blåste under dagen. Landets karakter var densamma, som de trakter vi redan passerat igenom — stora bergsluttningar, odlade ända upp till spetsen, nästan alldeles utblottade på vatten och träd, hvilket gaf det hela ett utseende af en för mycket gödd, blodfull kropp. När vi nalkades Vallelungas trädgårdar och marscherade ned mot staden, funno vi folk och myndigheter afvaktande vår ankomst och med sina flaggor och hurrarop uppskrämmande våra hästar, som tycktes ha blifvit uppiggade af neapolitanska styrelsen, så stegrade de sig vid ropen af Lefve friheten! Lefve Garibaldi! Lefve Italien! På den lila planen framför kyrkan hade redan hvita tält blifvit uppslagna, hvilka tillhörde Alexander Dumas, generalstabens historiograf och öfverkock, och väl vore det, om kolonnen stode i lika stor förbindelse till hr Alexander Dumas i hans förra som senare egenskap. Staben skulle ha farit illa, om ej han funnits och GCorate Tasca, en siciliansk adelsman, som har stora egendomar här i trakten och åtföljde honom på resan. Dagen var en af de mest tryckande och på aftonen blef det just icke bättre. Det var likväl nödvändigt att fortsätta marschen. Omkring kl. 6 var kolonnen färdig till uppbrott, men de många vagnar, hvaraf redan gjorts behof, och den allmänna tröttheten, bådade ej godt för marschen. De elastiska steg, som hittills utmärkt alpjägaren, såväl gammal som ung, hade under vägen gifvit vika för den tryckande värmens inflytande, och för första gången såg man denna mine af försmäktande, som skiljer den reguliere konskriberade soldaten på marsch från den unge frivillige, som är full af lif och eld, och lätt klädd. Vallelunga ligger, såsom sjelfva namnet antyder, vid inträdet till en aflång dal vid foten af Madonias bergskedja och genomskäres af de första rännilarne till en af Siciliens största floder, Plutoni, hvilken faller ut i hafvet mellan Liana och Girgenti. Efter några få mils marsch i en dal, hvilken är lika trång som lång och instängd mellan höga berg, är en stenbrygga lagd öfver floden. Fastän vi blott tillryggalagt tre eller fyra mil, rusade dock alla ned till floden, för att skaffa sig vatten, hvilket är ganska svårt vid denna tid af året. Lyckligtvis besannades ej våra vägvisares påstående, att der blott fanns ett stillastående vatten, men om ock så varit, skulle det likväl varit omöjligt, att kunna hålla våra törstiga frivilliga tillbaka. Sedan man passerat bryggan, m— AV ,0e9esseemesonsemememmmmmonm