Göteborgsposten – 20 juli 1860, sida 1

nungen har funnit sig vid saken, men hela hofvet har skrattat och skrattarne voro på rådsherrens sida. — Tyst, mina herrar! sade dHerbaut. Nu drager den blinde ut ett nytt nummer. Detta lästes upp. Det var markis dHerbauts. Denne närmade sig lifligt urnan. — Här är jag! sade han. Man lemnade honom en dosa. DHerbaut öppnade den, men gaf dervid till ett doft utrop och gjorde en lätt grimas. Dosan var tom. Skrattsalvor, hvisslingar, ironiska bravorop, skämt och infällen haglade från alla håll. De samtalande grupperna hade emellertid skingrats under tumultet. Grefve de Bernac, som tagit några steg tillbaka, hade lemnat några unga män tillfälle att taga plats mellan honom och hans vän La Guiche. Han gaf nu den unga, sköna qvinnan, om hvilken vi nyss talat, ett omärkligt tecken och närmade sig långsamt fördjupningen till ett af fönstren som vette utåt gatan. Den unga qvinnan hade följt honom och de tycktes der, alldeles isolerade, försänka sig i en ljuf tete-å-töte.