Göteborgsposten – 19 juli 1860, sida 1

hvilka färgschatteringar som böra väljas, som mönstrens elegans och utförande — en sak hvilken, som bekant är, just utgör fransyska industriens starkaste sida. Dessutom bör man göra afseende på en omständighet, som väl år den enda i sitt slag. Sidenfabrikationen i Lyon bedrifves utan all köpmannakredit och består detta oaktadt på ett segraude sätt konkurrensen med de engelska sidenfabrikerna. Fabrikanterna i Lyon köpa silket på sextio dagars kredit med det vilkor, att betala ränta på köpesumman, om de låta betalningstiden utgå, men deremot icke om penningarne betalas inom tio dagar. Affärerna drifvas sålunda särdeles solidt och försigtigt. Oftast betala de tillochmed förut, och den som låter det vanliga anståndet af tio dagar förflyta, skadar sin kredit. I Lyon förekommer knappast en bankrutt om året, ehuru dessa affärer, såsom vi redan anmärkt, äro underkastade de största vexlingar. Härpå beror det, att fabrikanterna genast förminska sina inköp, så snart afsättningen går trögare. Om de liksom engelsmännen hade egna fabriker, skulle de vid minskad afsättning få en mängd arbetare på halsen, hvarförutom de kapitaler som ligga i deras maskin och byggnader, for tillfallet skulle vara döda; eller ock blefvo de tvungna att under kritiska tider arbeta till hvarje pris. Det gamla handarbetet i Lyon och öfverhufvud taget i Frankrike, har, som sagdt är, segrande konkurrerat med engelsmännens fabriker. Blott 5000 väfstolar, hvilka nästan uteslutande finnas inom Lyon och departementet Rhöne, sättas i rörelse af mekanisk kraft. Hufvudsakligen beror dock detta på de skickliga mönstertecknarne och den fina fransyska smaken, i hvilka afseenden engelsmännen trots sina dyrbara mönsterskolor väl alltid komma att blitve underlägsna. Den engelske och äfven den tyske arbetaren efterapar med ängslig noggrannhet sitt mönster: teckning, färg, schatteringar, allt återfinnes i kopian, blott icke ett visst utseende af original, hvilket på detsamma bör trycka sitt insegel. Visserligen förhåller det sig annorlunda med släta tyger, och härutinnan kunna fransmännen frukta att blifva öfverträffade om de också icke redan blifvit det. Då lyonerfabrikanten köpt silket låter han tvinna och färga det, samt gifver derefter en arbetare så mycket deraf som behöfs för att väfva ett visst bestämdt stycke. Arbetaren hemtager silket jemte mönster och kartonger, ifall tyget skall bli fasoneradt. Då han har det färdigt bär han det till fabrikanten och får genast sin betalning. Sjelf är han herre på sin verkstad och betalar af sin fortjonst de personer hvars biträde han anlitat. Dylika verkstäder finnas i Lyon många, icke just inbjudande, lokaler i privathus, i hvilka ett antal väfstolar arbeta och öfriga till saken hörande sysselsättningar utöfvas. Egaren af verkstaden och bans hustru hafva hushåll, i hvilket underarbetarne och arbeter