par lifligare för allt fosterländskt; vi förflytta oss in i en tid, då utländska viner ej onödigt tynga på svenska handelsvågen, då ej så mycket deraf finnes på nederlagen, att en enda packhuskarl skulle kunna blifva lyftad af detsamma; vi se stora inhemska bärvinsfabriker i gång och i täpporna kring hvarje koja se vi råprodukterna uppdragas, skördas och strömma till fabrikerna. Vi se bränneriet utträngdt; arbetaren, som under dagens tunga måste hafva någon stimulus, se vi vid sin middagsmåltid dricka ett stärkande och lifvande men ej rusande glas godt svenskt bärvin, måhända af hustruns egen tillverkning. Vi se — ja vi återkomma till verkligheten och se oss på samma sätt litet längre bort blifva inviterade att smaka på bayerskt öl af svensk tillverkning. Vi undanbedja oss höfligt, af fruktan att en rad dylika förplägande och oegennyttiga varelser skall möta oss på vår vandring. Vi erkänna dock förut villigt, att den svenska tillverkningen af underjäst öl betydligt fullkomnat sig under senare åren och segrande brutit mången lans med bränneriet och inträngt på dettas för stora område. På Stockholmsportern smaka vi, men finna Carnegies öfverlägsen. Derpå fästes vår uppmärksamhet vid den saltade fisken. Då man ser dessa bländande hvita, fasta och aptitliga fiskar, samt påminner sig den vara man fordom sett och ännu får se vid Larsmessomarknaderna i Göteborg utbjudas af allmogen, måste man rättvist erkänna att fiskberedningen i Sverige tagit ett jättesteg framåt. Förtjensten häraf torde man i första hand få tillskrifva numera aflidne prosten Ekström på Tjörn, som under de 20 år han var själasörjare i denna del af skärgården, nitiskt undervisade och uppmuntrade skärgårdsfolket till ett bättre beredningssätt af fisken, deras nästan enda inkomstkälla. Men den största sporren torde dock allmogen få genom de båda för ett par år sedan bildade bolagen ,,Göteborgs aktiebolag för storsjöfiske samt ,,Göteborgsoch Bohusläns aktiebolag för storfiske, hvilka båda manhaftigt rivalisera med hvarandra, till vinst för den fiskköpande och till täflan för de enskilda salteriidkarne, hvilka härtill uppmuntras genom premier af staten. Här borta i hörnet stå helt blygsamt några kaggar och bleckburkar af den med skäl så berömda Fjellbackaanjovis, hvilken alltmer och mer undanträngt utländsk tillförsel. Och nu lemna vi detta rum, som gifvit oss så mycken tillfredsställelse. Vi stiga då en trappa upp. Sedan vi passerat förbi massor af smör, aptitligt, aromatiskt och retande, samt dylika af fetaste sötmjölksost, troligen stående långt framom de flesta ostslag, som införskrifvas från utlandet, inkomma vi i en sal med diverse machiner och redskap. Just som vi passera dörren skriker en 10-års flicka med gäll stämma vid midten af det långa bordet: nu ä hon der! Genast rusa alla i rummet till platsen så att vi hvarken kunna se hvem hon är, eller hvar hon är, som varit så tilldragande. Småningom tränga vi oss dock fram; vi se ett litet jernverk en miniature i gång, troende detsamma vara igångsatt af ett urverk. Vi komma dock snart alldeles intill detsamma och finna det utmärkt nätt. Dess längd var ungefär 1, och bredden !, aln, innefattande såg, stamp, stångjernshammare, spikhammre, väderqvarn m. m. allt inom glas och ram samt drifvet af — en råtta, en den lilla allra minsta, en sådan som fruarne understundom påfinna i sina syltburkar. Denna nya drifkraft — varmblodsmachinen är dock egentligen den äldsta — arbetade ganska snällt, men hvarken jemnt eller med uthållighet. För öfrigt var det sörjt för motorn på bästa sätt: hon hade sin egen sängkammare med en sparlakanstäckt säng, så fin, att man troligen aldrig förut bestått en fabriksarbeterska en dylik, egen matsal, i hvilken ständigt var dukadt, samt ett förmak att motionera i. Detta förmak var i sjelfva verket intet annat än det tramphjul, som med sina utvexlingar satte alla inrättningarne i gång: då hon motionerade i det samma — i likhet med ekorren i sin ståltrådscylinder — sågade hon, malde, hamrade o. 8. v. Det hela var ganska sinnrikt och småtäckt, ehuru ej så direkte RS UT 1