Göteborgsposten – 16 juli 1860, sida 1

finhet det spröda och nästan insektartade lif vet. Fötterna — i förbigående varsnade — äro ofantligt vackra och skomakaren har gjor allt för deras framgång. Det är också mec dessa små ledamöter i skönhetens rätt son fruntimmerna ofta intaga den säkraste positio nen i åskådarnes tycke. Nu kommer der vida vida verlden af frasande siden, ett rike för sig, der i spetsen för den inre styrelser står en underståthållare som kallas krinolin hvilken utöfvar en oinskränkt makt och be: skylles för så stor konservatism, att han lägger hinder 1 vägen för hela mensklighetens framkomst. Detta allt år någonting som vi finna skönt utan att veta hvartör, det är liksom ett haf der våra betraktelser dränka sig, men det är ju också påfogeln, hvars prakt vi beundra då vi med detsamma kalla honom dum. Men vi skola icke längre se verlden i fogelperspektiv. Här är så mycket folk och deribland gifvas nog sådana, som gå omkring icke för att blifva kända eller beskådade utan tvärtom för att lära känna och kunna iakttaga menniskorna och sedan demokritiskt eller heraklitiskt filosofera om dem. Vi bry oss icke om dessa mer eller mindre missbelåtna själar, vi vända hellre våra blickar till den treflige och frodige borgaren med belåtenhetens och tutingarnes vittnesbörd i anletet. Han har viset sjelf hyflat, flickat, sytt eller repat sig till välstånd, han har ingenting emot verlden derför att hon å sin sida icke besvärat sig med att förföra honom långt. Han för vid sin arm sitt lifs hälft, som dock i sin helhet är någonting stort och aktningsbjudande såväl i anseende till hennes embonpoint som den möda och det besvär hon gör sig tillochmed i att promenera. Det är ett lyckligt äkta par. Ett annat kommer efter och tror sig vara det, han derför att han leder en fru, som alla finna vara vacker och elegant, hon för det hon är en sådan fru. — Ynglingar utan annan stadga än i de styfva kragarne försöka visa sig såsom lyckliga imitatörer af ett gentilt väsende i en spansk gång, moderna kläder och en förarglig min. Andra, mera naturliga, vittna att studierna och arbetet kommit dem att förgäta fjunet på rocken och smaken i halsduksknuten. Och barnen, ack de äro som stora menniskor. Dessa kortkjolade, fantastiskt utstyrda, lockbeprydda små flickor kokettera lika nycket som sina mammor eller större systrar. De hoppa, de le och de springa omkring med en grace, som medvetandet af deras vackra kläder och andra lyckliga förhållanden jelper oskulden att föra till torgs. De äro, om man så får säga, naiva med beräkning. Större egoister än de stora, hafva de minsann ntet annat än en förvånad och litet föraktlig lick att skänka den stackars tiggarflickan, som, blyg för sina trasors skull men dock värgången för nödens skull, anlitar de förbisående om en penning. Några originaler gå fven samma väg fram i kammelottskappor, ntediluvianska hattar och kolossala fader-! REON RE