Göteborgsposten – 11 juli 1860, sida 1

äfven aftog. Ansåg visserligen inafvel vara att rekommendera; men påpekade att för litet uppmärksamhet egnoas hondjuret och för stor hanen. Dock begärde man at denne för mycket: när man intörskref en betäckare, hingst eller tjur, fordrade man af densamma allt; man ville derigenom få i sin hjord både dragare, snabbspringare, ridhäst, mjölkkor, köottdjur 0. s. v., hvilket vore en orimlighet att begära. Professor Hinbery anmärkte att inafveln i dess nu begagnade vidsträckthet tillintetgjorde farhågorna för aftagande i propagationstormågan. Ville, som svar å frågan, sluta sig till professor Arrhenii yttrande. Hr E. Nonnen varnade för inforskrifning af utländska djur af hornboskapen för ogonblicket, då lungsjukan ganska allvarsamt visat sig i England. På landet vore man visserligen så fortrogen med sjukdomen, att man genast upptäckte och afhbjelpte den; men i södra England hade deremot dödligheten på sista tiden uppgått till 95 9, Varsamhet vore derför af nöden vid införskrifningar af djur från England. Biträdde föröfrigt hr hofstallmästaren Beijers åsigt vid besvarandet af frågan. Hr v. Essen instämde i professor Arrhenii åsigt; ansåg dock att förädlingen genom andra racer ej hade någon särdeles framtid för sig, såvida ej utfodringen blefve annorlunda än den för närvarande vore i Sverige; ansåg första vilkoret för husdjurens förädling vara en god uwfodring. Ordföranden, grefve Iamilton, anmärkte derefter att en förvexling egt rum vid frågans uppställning, så att inafvel tycks hafva tått betydelsen af inhemsk race, vis-å-vie utländsk, då dermed egentligen förstods korsandet af nära beslägtade racer. Ville anmärka detta på det ej något missbruk af ordet måtte ega rum. Hr Hj. Kylberg tillrådde att mera vinnlägga sig om afveln af vår inhemska nötkreatursstam, hvilken vore qvarletvor af ett godt ursprung. Han hade sjelf besökt Oland i ändamål att få individer, som representerade Olandsracen. Der påträffades äfven rent svenskt blod i ett par socknar midt på ön, ehuru det nästan var oigenkänneligt at vanvård. Att racen vore god bevisades bäst deraf att en liten ko, om knappast 24 lispunds vigt, mjölkade 4 å 6 kannor om dagen vid en högst eländig utfodring. Förundrade sig öfver möjligheten för djuren att uthärda en sådan behandling, som de voro utsatta för, neml. ett fullkomligt svältsystem under vintern, hvilket gick så långt, att då de om våren utkommo på betet kunde de till en början ej röra sig och ej stå på benen. Under sommaren vore utfodringen deremot god. Som en ytterligare orsak till racens försämring uppgaf tal. den omständigheten, att allmogen brukade pålägga den kalt, som föddes i Februari eller Mars månad, utan afseende på om den var fallen efter bästa kreaturet, hvaremot alla de ofriga slagtades. Ansåg att