Göteborgsposten – 10 juli 1860, sida 1

var alldeles ruinerad. Jag måste likväl betala mina utskylder och det lilla jag egde qvar lemnades åt min husbonde; då kom skatten till kronan, men jag egde ej mera något att betala den med. Jag greps af bitter modlöshet. Mina tårar och olyckor bevekte ej rättens handlangare, hvilka förföljde mig, såsom jägaren förföljer villbrådet i skogarne. Man tog från mig allt och lät det gå under klubban. Auktionssumman uppgick likväl ej till hälften af skattesumman. Då hotade man mig med fängelse. Det är nu sex dagar sedan. — Den 7:de Mars? frågade grefven. — Ja, svarade Bernard. Jag stod, sedan natten inbrutit, ensam och förtviflad inom de fyra nakna väggarne. Dagen derefter skulle jag föras i fängelse, jag visste det, men egde ej någon utväg, att kunna undvika denna nya, hotande olycka. Jag fattades då plötsligen af tanken på ett sjelfmord och tackade försynen, som tilllät mig på detta sätt undslippa alla de olyckor som bhopade sig öfver mig. Klockan slog elfva på aftonen och mina förberedelser voro gjorda, mycket enkla förberedelser likväl, hvilka utgjordes af en krok, som var säkert inslagen i muren, och ett godt hamprep, då jag hörde stegen af en galopperande häst utan. för . .