Göteborgsposten – 9 juli 1860, sida 1

—!————— LÅ lytelserna af ett rus. Derför påstod också tt vittne enståndigt, att löjtnanterna varit illa. När detsamma derefter tillspordes hvad ör skäl det: hade till sitt antagande, svaraes: ,Ah kors, klockan var ju ofver 10, vet ag. Detta, ehuru det lät mycket komiskt, ar dock det enda skäl vittnet kunde anföra ch man kan deraf sluta att hos vittnet den igt var gällande, att dessa löjtnanter i allnänhet efier kl. 10 aldrig äro nyktra. Det ;kades att det förmälda skulle tagas till yrotokollet. De finnas nog, som vid denna sak påninna om, hurusom när ett höns kacklar, så cackla alla de öfriga med. Men kacklandet ir icke här orättmätigt och, blefve det till ch med ett skrän emot sprätthökarne kring and och rike, så vore det icke illa. Icke för ett enda slagsmåls skull, ty, herre Gud, angdomsyran kan dock ursäktas, isynnerhet om den får plikta något mer än litet pengar. Men här gäller det en opposition mot en alltför stor och ofta förekommande nonchalance, som är vådlig derför att den smittar annan hyggligare ungdom, ett öfversitteri och en otorskämdhet, som man knappt har hört maken till hos studenter vis å vis brackor i de gamla råa tiderna, och en falsk militäranda, som lyckligtvis aldrig blifvit forspord utom gardesregementena. Det vore godt och väl, om sällarne nu i all undergifvenhet ledo af den näpst de fått i opinionen af vettigt tolk, om de bhöllo sig litet i skuggan och visade håg att bättra sig. Men i stället äro de med som förr ofverallt, icke alls ,nerstrukna. Och hur skulle de väl blifva det, när de 1å deltaga i furstliga banketter, marschera 1 teten, sedan de så förgått sig, bära fanan, sedan de burit händer på fredligt folk och qvinnor, och när de till tinget ledsagas af en t uppäldre och yngre hederligare kamrater? Det är ett fult tecken att personer, som äro anklagade för öfvervåld och dessutom kända för allt utom vackra saker, icke blifva åtminstone på någon tid förvisade ur de aktningsvärdas sällskap. Det är icke väl i ett samhälle, der den finare societetens unga hjeltar nästan uteslutande utgöras af sådana här charmanta lojtnanter och der man borde veta åtminstone så mycket som att bildningen, då den af-er annat än hållning och hårtrisyr, just hos sådane är den allra klenaste. Jag vill slutligen berätta några små exempel ur hjeltarnes hvardagslif bland många som jag har hört och som äro i samma stil med de vid tinget framdragna, alla vittnande om en grad af oförskämdhet, som väl borde vara oerhörd i en hufvudstad. Der sitter t. ex. på Novilla en anspråkslös familj frår landsorten och dricker sodavatten. En sådar der löjtnant sätter sig vid samma bord hel ogeneradt, gycklar något tvetydigt med frun timren, blåser cigarrök i deras ögon och slu tar med att dricka deras skäl i deras egn: glas. Ett vanligt skämt utöfva de på värds husen, i det de öfverfalla främmande perso ner med ovett, gissla dem på benen med sin; ridspön och, när de slutligen blifva upplyst om hvilka de hafva att göra med, ursäkta d sig ungefär så här: ,,om förlåtelse, men herr I var så förb. lik kyparn. På Blåporten bru ka de gå till någon person som sitter i al frid och äter, sticka käppen i hans mat, rör TTT S rr gr