Göteborgsposten – 9 juli 1860, sida 1

RR oo botten, i Skåne brukar man af gammalt, att aldrig skära mossen till botten. Prof. Muller frångår ej sin mening om torfmossarnes långsamma återväxt, förrän man med vågen i hand bevisat motsatsen. Bruksp. P. Ekman sade sig ha kännedom om att torfvens återväxt försiggår ganska fort, samt hänvisade till en af prof. A. Retsinus i ämnet utgifven bok, hvaruti tiden för torfmossans återväxt uppskattas till 40 år. KR. hade ätven deri framhbällit att den växt, som hutvudsakligast bidrager till torfmossans bildvimg, är cara vulgaris. Tal. hade derföre tfunderat på att å aruticiel väg påskynda torfmossans tillväxt, genom att plantera cara, och af denna anledning tilltrågat åtskilliga vetenskapsmän, hvilka dock afrådt honom, emedan cara ej skall vara lämplig på alla ställen och isynnerhet icke här i mellersta Sverige, ehuru den i Skåne är den vanhgaste Nämnde dessutom, att vanlig skärtort är för tal:s behof fullkomligt tillracklig. Han hade ätven begagnat den vid tegelbränning, men befunnit den vara till detta ändamål tör stark, hvartore han måst blanda upp torfven med några knippor ljung. Baron Hamilton ansåg den kranmalta torfven (Hasselgrens) på allt sätt ega foreträdet, och i densamma bli alla ämnen en honogen massa. Tillstyrkte en analys, för att få något definitivt omdöme angående i torfven vavande forstorhalv och askbalt, hvilka äro synnerligen besvärliga vid användandet. Prof. Arrhenius upplyste, att då torfimossarne ej utiappas, uttomimas på vatten, så regeneras de latt, samt gifva större reprodukuonmed hvarje år. Anmärkte, av sumpa växterna ha stora rötter och derigenom ganska betydligt bidraga till torfmossbildmugen, churu de ba obetydugt strå, hvarfore man e) kan doma ar blow ho-kordarne. Lekwr Blomstrand avsåg att hr Johanneens och prof. Arihemi yttranden uigora det egenthga svaret på frågan. Fa Ordförandens bemställan, huruvida frågan icke vure bäst besvarad genom Imaganact i bandlingarne at de Lållnva rvak.iku untöranden, svarades enbalugt ja. Härpå skreds ull forbaudling om 31:-ia och 32:dra frågorna: Hafva de under senare tider vidtagna åtgärder till storsjöfiskets befrämjande gifcit några gynnsamma resultater, och hvad kan annu återstå att tillgöra för utvecklingen af denna vigtiga näringsgren ? Ar fiskodlingen, såsom den nu bedrifves, ällräcklig för upphjelpandet af ett mer eller mindre förstördt fiske, eller kunna icke andra åtgärder, t. ex. fiskvattnets behandling, fisksättet m. m. tilläfventyrs vara lika vigtiga? lutendenten Malm forklarade, att de åtgärder, som blifvit vidtagna för fiskets upphjeipande, redan lemnat goda resultaer, i det tiskarena fått bättre båtar och redskap, likaså alt 2:ne bolag bildats för fiske, hvarigenom frågan ock bhfvit ganska mycket befrämjad. Den största svårighet, som man haft att bekämpa, har varit den inrotade gama fördomen, att kabiljo icke är kabiljo, om den ej bar en infam lukt, vid hvilken tro allmänheten med största seghet qvarstår. Det är denna tro, man bör undanrodja, för att sålunda slgifva folket smak på en riktig och god vara, a