Göteborgsposten – 6 juli 1860, sida 1

med vilkor, att man skulle så hka a sätt skogsfrön som blomsterfrön. På detta sätt hade han formätt barn samt gamla gubbar och gummor att odla skog. Förordade, att ungdomen tillhölls sjelf så skogsfrön, för att draga nytta derat på sin ålderdom, att allmänheten lärdes inse vigten af skogsodling, på det åsiglen måtte undanrödjas hos folk, der mycken skog växer, att borttagande af en planta är en bagatell. Bedröfliga exempel finnas at en sådan värdslöshet. Så t. ex. hemtas till Hisingen, mer än 2 mils väg, ved från Göteborg, fast tillochmed en enda bonde kan ha mänga, många tunnland mark omkrig sig öde, der skog skulle frodas. Tal. anhöll hos närvarande prester, att de måtte lika ifrigt hos Re —— AA MAA Mr mn mr mor Ar — ee As Hen AO KL VY UU kr — s. DD sina forsamlingsboar uppmana till skogsodling, som t. ex. en deras kollega (namnet undgick ret), hvilken uppmuntrat båtsmännen i sin trakt, så att dessa nu anhålla om frön för att odla skog på sina boställen. Trodde att stränga åtgarder mera skulle skada än gagna; men var öfvertygad om, att ingålves allmänheten intresse för skogsodling, skuile våra nu nakna berg snart vara klädda i skogarnes rika skrud. (Lifliga bravorop). Hr v. Essen ansåg det vara statens pligt, att omsorgstullt vårda skogen samt befrämja skogsskölsel och skogsodung genom utdelande af premier, isynnerhet ät allmogen, hvilka dock ej skulle lemnas för en gång, så som vid ett tillfalle förut skett, utan så att skogen belönades hvart 5:te eller 10:de år, alltsom den tillväxte vch ändamålsenligt vårdar des; på så sätt skulle en stark täflan uppstå om att kunna prestera de vackraste skogarne. Föresloge en iagbestämmelse om, att egendomar, som säljas, ej skulle få af spekulanterna förödas. Dessa brukade gemenligen hugga ner skogen för åtkommande af penningar och försåide sedermera egendomarne i smärre lotter, der nu en mängd fattiga familjer släpa fram sitt lif, utan aw deras jord gitver något ifrån sig; hemtade stöd härtör från Skåne, der stora sträcker jord ligga ode, på hvilka i annat fall skogar skulle ymnigt vexa. (iLfliga bifallsiop). Baron H. Hamilton från Boo förklarade, att Lidköpingsmötets uttalade tanka, det skogs sköflingen måtte förhindras, föranledt K. M. att hos ständerna föreslå, det svedjning skul le förbjudas och skogen ej få under 10 år huggas å såld egendom; men detta K. M:s förslag hade ej väckt sympati hos ständerna. Talaren var öfvertygad om, att skogen i ett så nordligt land som vårt icke är någon vanlig egeudom, utan snarare ett fideikommiss, ty utan skog eller bränsle kan man ej lefva i Norden. Ansåg det visserligen skola bli starkt motstånd, om mötet förenade sig med det beslut, som fattats i Lidköping, men var öfvertygad om att det nog en gäng skulle iå framgång. Anförde såsom ett exempel för hållandet i Tyskland, der aldrig några kla gomål förspordes öfver lagens strängheti detta fall. Man hade visserligen invändt, att er ordentlig skogshushållning ej betalar sig på många år, men detta vore ej fallet, ty er sådan betalar sig redan från första året. Mer hvad hjelper allt detta, om ej en riktig stäng selskyldighet förefinnes, jemte ändamälsenlig skiftesstadga? Hvar och en må ansvara tö! sin på bete utsläppta boskap, annars vore dej omöjligt, att skydda skogen. Detta skulle visserligen bli svårt för de mindre landtbru: karne, men saken vore dock alldeles nödvän: dig. (Bifallsrop.) Häradshotding Gadd förklarade, att er författning af I Aug. 1805 förbjöd svedjning i bergstrakter, men hvar och en visste, huru detta förbud ej åtlydts. Den 5 April 1839 (7 utkom förbud mot svedjning, der ekoch bok. skogar växte, mot en plikt af 3 rdr för bok och 10 rdr för ek; men 1845 upphäfdes detta förbud, så att skogarne blefvo tförodda. Det vore en skamfläck att berofva fäderneslandet den skönhet, som skogarne gifva detsamma och den inkomst, det kan af dem åtnjuta Man brukar allmänt säga, att konungen ä1 folkets far, hvarföre han ock bör se till, at barnen ej genom sitt förvållande göra lande! och sig sjelfva skada. Pastor Wulf ansåg förbud mot läktes. huggning vara menlig för skogshushållningen Om å en mark det skulle löna sig att upp draga skog, måste man använda hjelpgallrin gar, då det skulle återigen bli högligen skad ligt, om direkt förbud komme till stånd. Landtbrukaren v. Zssen förenade sig mec föreg. talare om skadan af att införa förbud