Göteborgsposten – 6 juli 1860, sida 1

handling, och dessa olägenheter untanrödjas lämpligast genom ökad kapitaltillgång, utvidgning af marknaden genom varornas förbättring, undervisning och belöningar. Härpå upplöstes Sektionens sammanträde. Kl. Y,1 vidtog sektionen för binäringarne, och uppläste ordföranden, brukspatron C. P. Warn 1:sta punkten: Då skogshushållningen tvifvelsutan är en af landets vigtigaste angelägenheter, synes det vara Statens pligt, att dels förekomma skogarnes sköfling, dels, der sådan egt rum, befrämja deras återväxt; -— hvilka lagstiftningsåtgärder anses båda fallen ändamäålsenligast? Diskussiwnen härotver öppnades af Kapten Berg, som framstållde, huruledes denna fråga är af högsta intresse och derföre krätver allmän uppmärksamhet. Förordade lagstiltningsåtgårder, som föreslagits af landtbruksmötet i Lidköping, hvilket hade nedsatt en komite för utredning af ämnet. Detta förslag hade visserligen till en del vunnit K. M:s uppmärksamhet, men tal. förordade antagandet af Lidköpingsmötets beslut i dess helhet, hvilket var: 1:0) Förändrad stängselskyldighet. Denna vore visserligen inkommen på en båttre väg, men tal. ansåg det ha varit bäst om steget tagits fullt ut, såsom alla hushållningssällskaper förordat. 2:0) Att brott mot denna stängselskyldighet ej skulle betraktas som åverkan, utan som stöld. Tal. hade hört, att ett sådan: lagbud skulle vara för strängt, att genom detsamma hvarje bonde måste bli mer eller mindre tjuf; men anmärkte, att de rättegångsmål, som handläggas för, åverkan ej äro på långt när så många som de fall, då åverkan sker emedan skogsegarne anse dylika förbrytelse: vara af alltför ringa vigt; och upprepade sitt föregående yttrande, att det vore nyttigt för skogarnes bibehållande och förkofran, om strat. fet motsvarade brottet. 3:0) Att lagen måste förbinda skogsegarne, att, i stället för den ned huggna skogen, som ej uppodlades, skulle inom 10 år nya skogsplantor sättas. Mot dem, som på: stått detta skola bli alltför stort tvång på eganderätten, hade andra med skäl invändt att sådant tvång egde rum i andra länder äfven i de mest inkonstitutionela. Visserliger borttogos i Frankrike under revolutionen des: sa stränga åtgärder, men regeringen må ste dock redan efter 2 års förlopp förnysg dem. 4:0) All svedjning skulle förbjudas. Talarer hade visserligen sjelf begagnat sig af svedj ningssystemet, och visste, att säväl i han: hemort, som på de flesta andra ställen der öfvertygelsen vore rådande, att svedjning ic ke skadar. Detta kan tyckas vara rätt, d: skog snart växer ånyo upp, der svedjning eg rum; men många lärda hade deremot bevisa svedjningens skadlighet, alldenstund de träd som uppväxa på svedjad mark, ej äro på lång när så kraftiga som de, hvilka växa på annar mark. Det är dessutom ett faktum, att svedj ningar ofta törorsaka skogseldar. — Men jem te dessa Lidköpingsmötets förslag, förorda tal. äfven ett annat, hvilket han visserliger fruktade skulle anses intränga på den allmän na friheten, nien ville dock uttala det: att strän gare åtgärder måtte vidtagas för transport aj skogseffekter. En större del at de försändnin gar som göres, består i qvastar, hvilkas bin dare högeligen förstöra skogen, då de ovård ligt taga sin materiel, s. k. kassar, hvilka för färdigas af bast, hvars anskaffande förstör de bästa tråd, ty det är ett kändt faktum, att di ett träd blifvit skenadt eller huggt uti, för lorar det i värde, m. fl. effekter, hvilka allc förstöra skogen. De, som i talarens trak forsla dylika effekter, äro till största delen e egare af den skog de plundrat; förordade derföre, att hvar och en, som torslar sådan: effekter, skulle ha med sig bevis från egarer eller tillverkaren, på samma sätt som brän vinsforslaren har med sig bevis från tillver karen. a Hr Rossing, som genom sin befattning såsom skogsagronom i Göteborgs län mycke vinnlagt sig om detta ämne, yttrade sig mo föreg. talarens förordande af skärpt lagbestäm melse mot skogsåverkan, och ansåg det bäst: medlet för bibehållande af skog vara, att odl: skog. Mängden anser att skog växer all för långsamt, att det skulle gagna någo till att odla den, men talaren hade sök att praktiskt vederlägga denna åsigt. D han bam till on art fråmadas han allmänt