Göteborgsposten – 27 juni 1860, sida 1

kände till mrs Blakes karakter, deröfver att det nästan skakade huset, så häftigt var det. Rummet, hvarest miss Osborne emottog sin tillbedjare, var skildt från ett af gaturummen endast genom en mycket tunn brädvägg ; och ehuru Jag, der jag befann mig, ej kunde höra tjenstflickan föra in mrs Blake i sagde rum åt gatan, — båda gående på tå, såsom jag föreskrifvit — så var jag dock fullkomligt viss, att den senare skulle höra hvarje ord som vexlades emellan Hamilton och miss Osborne, samt att explosionen följaktligen kunde bryta lös i hvilket ögonblick som helst. Jag nämnde, att Hamilton blef kallt och formligt emottagen af den unga damen. Han frågade hvad detta moln af förakt och vrede på hennes panna skulle betyda, och fick till svar, att miss Osborne hört, det han skulle kurtisera en rik enka, värdinna på en källare för sämre folk. — Åh prat! Ni menar mamma Blake, afbröt Hamilton. En fet, tjock enka, som blott för sina pengar ... Han hann ej fortsätta. Enkan slog upp dörren, rusade in och sprang emot honom lik en vildkatt. Miss Osborne skyndade genast undan. — Eländige — skurk — förrädare! tjöt enkan, slog den förvånade mannen slag på slag ansigtet och ryckte i hans hår. Ni — ni djefvulske usling! Jag skall låta hänga er — hänga