Göteborgsposten – 27 juni 1860, sida 1

Miss Osborne hade öfverenskommit med Hamilton om ett möte klockan tre qvart till fyra. Hennes musiklektioner utgjorde en förträfflig förklaringsgrund för nödvändigheten af punktlighet och bestämda timmar, så att han säkerligen skulle komma på minuten, eller åtminstone icke dröja till klockan fyra. Jag anmärkte att miss Osborne var mer än vanligt förtjusande; hennes sinnesrörelse, förorsakad af de ovanliga omständigheter i hvilka hon nu befann sig, hade helt och hållet förjagat den hårda skeptiska blicken (utan tvifvel följden af en för tidig bekantskap med den hårda skeptiska verlden) från hennes klara, bruna ögon. Nåväl, visarne på mitt ur, känslolösa för sin egares otålighet, gingo långsamt framåt, tills a visade tre qvart till fyra — tio minuter till fyra! — och jag började frukta att vår plan misslyckats, då rat-tat-tat mannen bultade på porten! Jag kröp genast in i det tomma skåpet, och straxt derefter ilade mr Hamilton in i rummet med en älskares otålighet. Han rönte Bl sin öfverraskning ett kallt och afmätt emottagande af det unga fruntimret, på hvars inbjudning han kom. Jag var viss, att enkan skulle vara utanföre och vänta på förrädarens ankomst, och blef derföre ej öfverraskad, då jag, ehuru klockan ännu ej var fyra, hörde det öfverenskomna enkla slaget på porten; icke heller förvånades jag, som