utmärktaste af de män, som upptaga historiens förgrund. Huru högt står han icke öfver dessa kejsare och konungar, som bhfvit så beprisade derföre att de offrat hekatomber at menniskolif åt sin äregirighet och herrsklystnad, derföre att de, kränkande nationaliteternas heliga ratt, med vapenmakt införlifvat angränsande länder i sina stater! Huru högt står han icke öfver dessa fältherrar och statsmän, som gatt sina herrars ärenden och bevakat deras intressen utan att det ringaste bekymra sig om de öfverensstämde med folkens eller ej! Garibaldi bär visserligen Viktor Emanuels namn på sitt bantr, men derföre, att han anser det för symbolen af Italiens frihet och nationela sjelfständighet. Han älskar sin konung högt, men dock högre sitt tädernesland, detta sköna, på ärofulla minnen så rika Italien, och för dess befrielse undan ett nesligt förtryck, har han vågat allt. Hvarken mneapolitanska regeringens väl utrustade armåe eller den parisiska slinxens mulna panna kunde bringa hans beslut att vackla. Och hvad som redan timat, har tillfullo ådagalagt, att han bedömt situationen riktigare än dessa lörsigtiga hedersmän, som rådde honom att hvila på sina lagrar i stället för att begifva sig ut för att skåra nya på denna ö, der revolutionen så ofta blifvit qvätd af despotismens handtlangare. MSicilianarne ha visat sig värdiga, att Garibaldi åtagit sig deras sak, och Garibaldi har visat, att han, om någon, är rätta mannen att göra slut på det bourbonska tyranniet. Det anfördes att stormakterna iakttaga neutralitet och att sjelfva Sardinien måste, huru mycket det kostar på, inskränka sig till att spela samma roll; men en mäktig bundsförvandt eger dock Garibaldi, och detta är den allmänna meningen. Den har giort och skall framgent göra honom och Siciliens sak omätliga tjenster. Det är den, som gör en intervention till förmån för Frans II omöjlig. Den ende, af hvilken en sådan skulle kunna väntas, vore Napoleon IlII, och denna mäktige monark skulle i detta fall riskera mera än han kunde vinna. Ty det franska folket är smittadt af entusiasmen för Garibaldi och för Italiens frihet. Men för ingen furste i Europa är popularitetens bevarande så vigtigt som för Napoleon III, enär icke legitimiteten och utländskt bistånd utan blott den genom ullmän omröstning tillkännagifna folkviljan itgör grundvalen för hans välde. Kejsaren kan våga trotsa mer och mindre mäktiga parers, men icke det franska folkets vilja, och letta förklarar den för mången oväntade passivitet i frågan, som tuillerierkabinettet iakttagit, och den förändrade ton hvari hoftidningarne ala om Garibaldi. Att Napoleon, när konunkturerna medgifva det, skall börja att enigt gammal god vana fiska i grumligt vatten, ir dock anledning att antaga. Man bör likväl toppas att såväl furstarne som folken skola veta ut se upp med honom, och att han, för sin gen del, skall betänka sig tvenne gånger nonan han tager muratismen under armar———— tr slsssss—