Göteborgsposten – 21 juni 1860, sida 1

då ljudet af fotsteg tvingade mig att fatta ett ha. stigt beslut. Jag försvann bakom ett högt pia: nino. En tjenare trädde in och framförde er helsning från miss Vignolles. Hon önskade at genast tala med mr Stretton, hvilken naturligtvis straxt åtlydde kallelsen. Mitt gömställe var i det hela icke så dåligt utom hvad mina ben beträffade, hvilka endast doldes af tvenne stora pedaler med utscende af lyror: blott en person som lutade sig ned kunde dock möjligen upptäcka något. Det värsta vore, tänkte jag, om någon af sällskapet komme på andra sidan pianot. Nåväl, i sådan händelse blefve jag, likt teatermachinisten, som icke kunde snöa hvitt, nödsakad att snöa brunt. Slutligen visade klockan elfva; få minuter senare inträdde brudparet i rummet och satte sig. Bruden, som nu på afgrundens rand ryggade tillbaka, snyftade jemmerligt; en manifestation, hvilken de låga men stränga tonerna af Mornys röst förebrådde henne. Några få pinsamma minuter följde och derefter inträdde the reverend mr och hans medhjelpare. Sällskapet reste sig, presten befallde att dörrarne skulle öppnas och ceremonien börjades. -Högt älskade... — Det är onödigt, inföll jag och steg fram,