Göteborgsposten – 13 juni 1860, sida 1

minuter innan den aflidne föll utför klippan? — Jag vågade ej, svarade Mark Strettoi och återföll i en nervös vekhet; och icke helle; nu skulle jag våga att anförtro er sanningen vore jag ej fast besluten, att, komme deraf hvac det vill — skam -— vanära — en neslig döc för mig sjelf — Clara Vignolles aldrig skal gifta sig med sin gode onkels mördare! — Jag förstår ej! Ni är hotad med skam, vanära och en skymflig död, om ni blott framkastar en misstanke, att er onkel blifvit mördad! Hvem är det, som hotar er med dylika rysligheter? Morny? — Ja, just han. Ty, Waters, mitt lif — mitt oskyldiga lif — oskyldigt i afsigt om också icke i handling — är i hans hand! Ett ord af honom skulle kunna sända mig till galgen! Ni ryggar tillbaka, förvånad — med afsky. Men i alla händelser vill ni ju lyssna, till hvad jag har att säga, innan ni öfvergifver, fördömer mig? Är det ej så? — Det vill jag visst; och låt, om ni behagar, den förklaring öfver saken, som ni ämnar gifva, blifva så utförlig som möjligt. — Jag skall ej utesluta någon omständighet. Som ni vet, var min onkel aldrig gift, och jag och miss Vignolles hafva sedan många år tillbaka varit erkända arfvingar till hans rikedomar. Han önskade hjertligt att jag måtte gifta