Göteborgsposten – 13 juni 1860, sida 1

— skapskarl hade denne nemligen insett att för violqvartett behöfdes fyra musici; hvad han deremot sväfvat i ljuf okunnighet om, var att bland dessa en måste spela altviol och en violoncell. På någras råd sände man bud till teatern för att der få musikanter, men spektaklet var redan slut, och sällskapet hade väl blifvit alldeles utan musik, om icke Spohr och hans hustru exeqverat en sonat. Men var denne mecenats musikkännedom ringa, så var hang delikatess ännu mindre. Ty då Spohr samma afton tog afsked af honom, hemtade han i sitt skrifbord 40 species och yttrade: Jag hör att ni ämnar ge ännu en konsert; var god och sänd mig åter 40 biljetter till denna; jag har visserligen qvar nära nog alla de föregående, men vill likväl taga ännu flera, Förtretad öfver dessa mindre belefvade ord tillbakavisade Spohr penningarne med det yttrande, att biljetter väl annars blott gällde för den konsert, för hvilken de blifvit köpta, men att han i detta fall ville göra ett undantag, så att några nya nu ej behöfdes. Spohr lemnade derefter genast den förlägne värden. På konsertdagen kom likväl en tjenare från denne Kresus och hemtade de 40 biljetterna. Om en derefter i Altona gifven konsert berättar oss Spohr följande lustiga historia. En rik Altonabo hade föranstaltat en musikfest. De som skulle deltaga i densåmma — Spohr och hans hustru, Romberg, musikdirektör Schwenke och klarinettvirtuosen Hermstedt — voro förut inbjudna till en luxuös måltid. Sedan sällskapet suttit till bords öfver två timmar, under hvilken tid champagnen gjort mycket flitiga ronder, blefvo de så glädtigt stämda, att ingen enda längre kom ihåg den förestående konserten. Förskräckelsen blef derföre allmän, då plötsligt ett bud inträdde och förmälte, att den församlade publikeåa blef otålig och fordrade att konserten skulle börja. Man skyndade nu till konsertsälen, men ingen var egentligen i ett tillstånd som passade för offentligt uppträdande. Eget nog var att de, som eljest brukade tveka, nu voro de modigaste. Konserten började med en ouvertur af Romberg, vid hvilken han sjelf anförde, och ehuru denne musiker eljest med rätta förebråddes för det han tog sina tempi för långsardt, tog han denna gång allegrot så fort, att den af dilettanter bestående orkestern alldeles icke kunde följa med. Det fattades derföre icke mycket i att redan öuverturen sått på tok. Nu kommo Spohr och hans hustrul med en sonat, hvilken de efter vanligheen ämnade spela utan noter. De hade relan satt sig och han ämnade just begynna, 1å Doretta, hans hustru, som eljest vid sitt ippträdande brukade vara mycket lugn, ängligt hviskade till honom: För Guds skull, Louis, jag kan ej erinra mig hvilken sonat ri skola spela, eller hur den börjar! Han sjöng sakta de första takterna i hennes öra och gjorde henne på detta sätt åter lugn. Deras spel slutade utan vidare ofall och framcallade starka applåder. Derefter skulle mad. Becker från Hamburgerteatern sjunga en aria