Göteborgsposten – 13 juni 1860, sida 1

-— de placeras vid de båda violerna och altviolen, och då ingen af dem spelade andra orkesterinstrumenter än violin så hade en at dem måst försaka spektaklet. Då kom Spohr på den tanken att försöka, om han ej till aftonen kunde lära sig att blåsa valdthorn så pass mycket, att han kunde öfvertaga detta parti. Han eftersände genast instrumentet och började sina studier. I början framkallade han blott förskräckliga toner, och ehuru han snart fick ondt i läpparne, gaf han sig ingen ro förr än han felfritt spelade sin hornstämma i den till all lycka lätta ouverturen och i entreakterna. Napoleon och hans gäster hade sina platser tätt bakom orkestern. Det var musikanterna strängeligen förbjudet att vända sig om och nyfiket betrakta de höga gästerna. Härom underrättad hade Spohr stuckit på sig en liten spegel med hvars tillhjelp han, sedan musiken slutat, obemärkt mönstrade en efter annan af dessa styresmän öfver Europas öden. För hvarje entreakt ökades emellertid smärtorna i hans läppar och efter föreställningens slut voro de så skadade och svullna, att han knappt kunde supera. Annu andra dagen, skrifver han sjelf, vid återkomsten till Gotha, sågo mina läppar ut som en negers, och min unga hustru blef derföre icke litet förskräckt då hon fick se mig; ännu betänkligare min gjorde hon Hkväl, då jag skämtande sade henne, att detta kom sig deraf att jag fått så många kyssar af de vackra flickorna i Erfurt. Men då jag sedan berättade historien om mina valdthornsstudier blef jag alldeles utskrattad af henne. Senare tillbragte Napoleon äfven en natt på slottet i Gotha och en hofkonsert tillställdes, på hvilken Spohr med sin hustru hade äran attspela för den då för tiden allsmäktige mannen. Under en senare företagen konstresa besökte Spohr gemensamt med sin hustru Berlin, Breslau och Hamburg. I alla tre städerna vunno hans konserter stort bifall. Åfven i familjer inbjödos de båda makarne ofta, och mången komisk tilldragelse upplefde de i åtskilliga af dilettanter tillställda soirer. En rik bankir i Hamburg, hvilken hört Spohrs qvartetter berömmas, ville på en bjudning undfägna sina gäster med dessa och inbjöd derföre äfven kompositören. Ehuru Spobhr visste att han derstädes skulle finna ett för högre musik föga tacksamt auditorium, ville han: dock ej säga nej, emedan den rike mannen till hvar och en af hans konserter ensamt tagit det betydliga antalet af fyratio biljetter. Han biföll således; dock under det uttryckliga vilkor att Hamburgs bästa tonkonstnärer skulle nbjudas till hans biträde. Detta lofvades, och lå han inträdde i det lysande sällskapet, fann an verkligen också närvarande både den beömde Andreas Romberg och en annan utnärkt artist. Han var således i detta afseende fullkomligt lugn. Men då qvartettmusicen skulle begynna, kom ännu en fjerde vi,linspelare med sitt instrument under armen, och man såg med förvåning att värden blott nbjudit första violspelare. Som god räken