Göteborgsposten – 13 juni 1860, sida 1

att torka det på en solbelyst plats. Enär nu detta troligen skulle komma att uppehålla dem flera timmar, och då middagstiden var i annalkande samt med den hungern, beslöt man att härstädes hålla den vanliga middagsrasten och låta anskaffa lifstmedel från Nordhausen. Man drog lott och en af lärjungarne bestämdes på detta sätt att gå in till staden for att göra uppköpen, åtföljd af en tjenare som skulle bära hvad som anskaffades. Emellertid gat Spohr under den stora eken tvenne lektioner, medan de af lärjungarne, som ej deraf voro upptagna, badade på ett grundare ställe i sjön. — Efter någon timmas törlopp återvände de utskickade tungt belastade med matvaror. I skuggan af eken, hvilken lika väl lämpade sig till matsom Konsertsal, serverades en förträfflig middag, hvilken förtärdes i bästa lynne. Vandrarne togo derefter öfver Brocken riktningen emot Clausthal. Då de hunnit dit, blef deras första omsorg att låta raka detunder resan otillbörligt utvuxna skägget. På allesammans hade fiolen mer eller mindre afnött skinnet under hakan, och Spohr som först satte sig ned befallde bärberaren att akta det sårade stället. Då denne sedermera återfann ett dylikt på alla de följande, drogo sig hans läppar till ett fifigt leende, hvilket beledsagades af några sakta frammumlade ord. Man frågade honom efter orsaken härtill och med vigtig min svarade han: Mina herrar, jag märker mycket väl att ni allesammans höra till ett hemligt sällskap, hvars tecken ni bära. Troligtvis äro ni frimurare, och det var roligt att jag ändtligen fått veta, hvarpå dylika kunna igenkännas. Han blef i början litet slagen, då alla vid denna förklaring utbrusto i ett högljudt skratt, men lät i alla fall icke betaga sig sin tro. År 1808 egde. den berömda furstekongressen rum i Erfurt, under hvilken Napoleon spelade värd åt sin dåvarande vän kejsar Alexander samti Tysklands kungar och furstar. Alla nyfikna i nejden strömmade till för att beskåda den herrlighet som utvecklades och äfven Spohr gjorde med några af sina lärjungar en fotresa till Erfurt, mindre, såsom han naivt uttrycker sig, för att se denna verldens store än storheterna från Theätre Frangais, Talma och Mars. Denna åfton uppfördes ett stycke af Corneille eller Racine, och Spohr med sina lärjungar hade hoppats att få bevista föreställningen. Men olyckligtvis erfor han att blott furstarne och deras sviter fingo vara närvarande. Han hoppades dock att genom musikanternas biträde erhålla en plats i orkestern, men äfven detta slog fel, emedan musikanterna på det strängaste voro förbjudna att medtaga någon främmande. Ändtligen kom han på det infallet att gemensamt med sina lärjungar under mellanakterna spela med i orkestern. Då Spohr ej såg på kostnaden, och musikanterna väl visste att deras vikarier skulle utföra sina partier oklanderligt, läto de sig lätt öfvertala. Men en ny svårighet kom åter emellan: blott tre af sällskapet kun