Göteborgsposten – 11 juni 1860, sida 1

Jag hörsammade naturligtvis hans kallelse och stod inom två eller tre minuter framför David Stretton, Esquire, en äldre sjuklig man, hvars helsa var förstörd af den feberoro, som åtföljer alla äfven lyckliga handelsspekulationer, och för hvilken han varit rof i nära femtio år. Mr Stretton var ingalunga en smulgråt, hvarpå de tjugo guingerna han skänkte mig utgjorde gyllene bevis. Fölungarne, hvilkas räddning hufvudsakligen kunde tillskrifvas mig, voro icke allenast mycket dyrbara utan äfven hans synnerliga favoriter, och han skulle ej för aldrig så stor summa, sade han, velat att de blifvit skadade, mycket mindre lefvande uppbrända. Utom värden på stället voro äfven tvenne gentlemen, som jag observerat vid eldsvådan, och en miss Clara Vegnolles, mr Strettons niece, inne i salongen. Damens anletsdrag voro ingalunda utmärkta för skönhet och hade dessutom blifvit temligen illa medfarna af kopporna, Hon kunde efter min gissning icke vara mycket under tretiotalet. Men i hennes klara bruna ögon och kring munnen låg ett uttryck af mildhet och anspråkslöshet, hvilket redan vid första åsynen var intagande och utan tvifvel skulle befinnas ännu mera fängslande, då man blef närmare bekant med henne. Miss Vegnolles syntes vara ett förmål för den äldres af de båda unga herrarne, hvilken jag hört kallas Monsier Morny, ifriga uppmärksam