Göteborgsposten – 11 juni 1860, sida 1

Dock, vi hafva någonting ännu att intressera oss för, om också på afstånd. Mecklenburg och Levin — detta är glömdt, nu gäller det Sicilien och Garibaldi. Sedan några för frihetens sak glödande vänner inom borgareoch bondeståndeu utfärdat uppmaningen till insamlande af vapen och andra krigsförnödenheter åt Garibaldi och hans hjeltar, har det uppstått en entusiasm för den goda Italienska sakens skull, som man icke hade rätt att förmoda i det aflägset belägna och, som det säges, så kalla Sverige. Herrarne offra ett och annat svärd, som de funnit stå i någon vrå och skämts för deras skull, och damerna uppritva sina näsdukar till scharpi samt skicka dessutom till Italien samtliga sina lillfingersringar, sedan de nu fått veta att man äfven med sådana små ting kan göra stora bedrifter. Huru väl vore det icke, om vi också kunde afskicka några duktiga män att föra dessa svärd och dessa ringar mot då bombastiska Neapolitanarne. De skulle återvända med en helt annan och nyttigare krigserfarenhet än den man förvärfvar under en simulaker på Ladugårdsgärdet eller Djurgården. Men armeen kan icke undvara dem, den stående armåen behöfver sina afskräckande exempel att emellanåt visa sina fiender. Promotionen har gått för sig i Upsala. Det var också en kröning med kanonskott, baler, processioner och statsanslag. Här blefvo dock många smorda, såsom jag förmodar, men troligen ingen kysst på handen. Någon skilnad skall det det väl också vara. Många åskådare hade begifvit sig härifrån. Parnassen var ovanligt illustrerad, ty utom Hertigen och Hertiginnan af Östergötland förekommo der landshöfdingen, som är nyttig för staden, kansleren, Svenska Akadamiens sekreterare, vår Apollo, ecklesiastikministern samt en amiral, som har en bror, hvilken bär biskopskräklan, och en annan, hvilken bär färlan med skicklighet. Denna kröning hade äfven sina utnämningar, få, men så mycket mera förtjenta. Kongl. Bibliotekarien Rydqvist, som efter trägna forskningar visat oss Svenska språkets lagar, och kammarjunkaren Rääf, den konservative, som egnat sin verksamhet åt bevarandet af forntida minnen, bära visserligen såsom verkliga utmärkelsetecken sina hederslagerkransar på grånade hufvuden. Kullbåtarnes och äfven roddbåtarnes tid är förbi. De raska dalkullorna skola snart slippa att draga vefven och madamerna — hvart skola de taga vägen? De tunga gröna farkosterna tyckas höra ihop med dem lika mycket som de gamla halmhattarne. Men alltsammans måste bort för civilisationen, som väl vill hafva emanciperade fruntimmer i verken hvarsomhelst, men icke vid åran. Icke få de göra hvad maskinerna kunna uträtta. Jag finner det ganska billigt, då jag står på Logårdstrappan och ser å ena sidan madamerna med sina båtar taga en lång omväg uppföre den nu så ovanligt starka strömmen, för att mot en afgift af en skilling rgd. öfverskeppa folk till Blasieholmen, en väg som il ——————— —-—-—z:z —— rv