Göteborgsposten – 7 juni 1860, sida 1

Jag är Francis Elson, sade den unge mannen i det han lade läpparne mot nyckelhålet. Jag vet att ni är derinne med desperadon. Man ämnar visitera husct; jag kommer för att rädda honom. Öppna; J han icke ett ögonblick att förlora. Francis hörde ett svagt mummel inifrån rummet; tydligen rådslog man. Slutligen öppnades dörren. Vid skenet af en liten nattlampa upptäckte Francis en i kappa insvept man, som stod nära bredvid Martha och med hotande ögonkast betraktade honom. Utan att kasta en blick på miss Dietrich, hvars anlete uttryckte blygsel och förtviflan, framställde Francis för desperadon de mått och steg man tagit för att försäkra sig om hans person. De skola ej taga mig lefvande, mumlade banditen i vild ton. Hör på, återtog Elson; tag min kappa och hatt. Gå sedan ut och begif er lugnt nedåt gatan. Den man som står på vakt vid porten skall säkert taga er för mig, och ni derigenom kunna aflägsna er utan svårighet. Hvem försäkrar mig, att det ej är en snara ni nu utlägger för mig ? sade saltcadoren i misstänksam ton. Jag! utropade Martha; jag, Joseph. Mr Elson är trovärdigheten sjelf.