Göteborgsposten – 7 juni 1860, sida 1

har visat sig att de begge länderna icke ega några gemensamma materiella intressen. Savoyarderna tala franska, begifva sig till Paris för att förtjena penningar, eller (ifall de stanna hemma) sända de sina produkter till franska städer. Italienarne bekymra sig å sin sida icke om de fattiga bergsboerna, hvilka de anse lika dumma som deras murmeldjur. Och äfven om Savoyen varit en mycket fruktbarare provins, med mycket rikare begåfvade innebyggare, vore det dock troligt att Italien skulle med samma beredvillighet ha gått in på att skilja sig från dem. Nationaliteterna på kontinenten äro icke böjda för någon amalgamation. En bonde på Sicilien är närmare beslägtad med den sardinske konungens undersåter än en savoyard, och under det att dessa ifrigt önska utvidgandet af Viktor Emanuels välde söderut, se de, allmänneligen taladt, med likgiltighet förlusten af hans halft franska, halft schweiziska alpland. Det gifves ännu en annan orsak, hvarföre resultatet af denna diskussion måste bli sådant. Afträdandet af Savoyen är ett afslutadt faktum; ändlösa förvecklingar skulle bli följderna af representanternas vägrade samtycke. Man anser, och kanhända med skäl, suveränens handlingar, så vidt de röra främmande länder, såsom statens egna. Så var det öfverenskommet mellan kejsaren och hans allierade att Savoyen skulle afträdas, sedan vissa formaliteter, som skulle beteckna savoyardernas samtycke, blifvit fullgjorda. Allt detta har skett och Savoyen är nu ett franskt land. Måhända är Viktor Emanuel ansvarig för sina undersåter, måhända kan Cavour anklagas som en förrädare mot monarkien. Men den mäktige herrskare, som fått hvad han velat ha, behöfver icke bekymra sig om någon parlamentarisk vrede. Hvad som är gjordt är gjordt och äfven om Savoyen och Nizza vore nödvändiga för Italiens trygghet, kunde de icke återfås. Man måste vara nöjd med hvad som icke kan ändras och icke ens en nationalförsamling på kontinenten lär befatta sig med att protestera mot något som är en gång för alla afgjordt. Vi, som lifligt protesterat mot Savoyens nförlifvande i Frankrike, bekymra oss ej synnerligen om dessa diskussioner i det turinska parlamentet. Utvidgandet af det franska området är en europeisk fråga. Det angår Preussen och Bayern, ja till och med England mer än någon italiensk stat. Prejudikatet af år 1860 är farligt för Rhenländerna, och savoyska frågan rör det öfriga Europa mera än Piemont. Afträdandet af en liten provins är måhända icke af stor betydelse i sig sjelf, nen exemplet af en så lätt eröfring gör frelen osäker för framtiden. Men sardinarne iro kloka nog att lemna omsorgen derom åt sina grannar. Sardinien har dragit utomorlentliga förmåner af sitt förbund med Frankike. Det har omsider fått hämnats, de sarlinska konungarnes äregiriga drömmar äro msider uppfyllda, och Savoyen är den be——————————UUUJUJJHJH