Göteborgsposten – 30 maj 1860, sida 1

ha skrifvit dem. Man kunde nästan tro, att han derigenom blott velat drifva gäck med fanatiska och efterhängsna tillbedjare, i det han lemnade dem en musikalisk gåta, som icke kunde upplösas. Scudo, den tydlige och humant musikaliske recensenten i Revue des deux Mondes citerar i en afhandling om Richard Wagner Cousin, som sagt: Afsigten med all konst är att finna uttrycket för det moraliskt sköna genom det fysiskt sköna. Längre fram citerar Scudo Mozart, hvars verk kunna sägas vara Bulls musikaliska bibel, och hvars öfvervägande smak var hans snille värdig. Denne säger neml.: Musik bör alltid vara musikalisk, till och med i de dramatiska situationer, som ha till sin uppgift att framställa det rysliga, det förskräckliga. Dessa tordringar uppfyller Ole Bull i Steterbesöget och de musikaliska målningar, hvartill han väsendtligen inspirerats af de toner, som han så gerna lyssnade till mellan fjellen. Man må naturligtvis iakttaga att det isynnerhet är fråga om det slags kompositioner, hvari solospelaren kan använda sin virtuositet, för att på ett lysande och spirituelt sätt fängsla sin publik. Alla äro ense om att beundra Bulls tekniska färdighet, men hvad säges om hans adagio? Kan man tänka sig ett mästerligare föredrag än t. ex. i den Mozartska larghetton. Men för att göra sig ett klart begrepp om hvad Ole Bull är som musikus, bör man i främsta rummet betrakta honom såsom norsk violinspelare. Liksom de norska spelmän, som traktera Hardangerfiolen, är Ole Bull väsendtligen autodidakt. Väl erhöll hans musikaliska smak en bestämd riktning genom den goda musik han ofta hade tillfälle att höra i sin onkels hus samt under den korta tid, då han emottog undervisning af svenskeu Lundholm, en musikalisk rigorist, som med kanhända alltför stor stränghet ville sysselsätta gossen med klassiska arbeten. Men då hans poetiska sinne öppnade sig för de många herrliga företeelserna i hans natursköna tosterland, för den rikedom af musik, som i sköna sånger och från spelemannens fiol nådde hans öra, fattades hans musikaliska sinne at dessa skatter, och han gjorde det till sin uppgift att tolka och återgifva sitt fäderneslands hemtoner., De belgiska, italienska och tyska virtuoserna följa en viss skolas method, följd hvaraf naturligtvis konstnärerna at samma skola få mycket gemensamt och riskera att deras konstnärsindividualitet förqväfves och träder i bakgrunden för det, metolen föreskritfver såsom det enda saliggörande. Detta är visserligen mycket förtjenstfullt och let förutan skulle de fleste gå under. Men le bli dock blott utmärkta repiennister i en yrkester, under det att den genialiske konstären, utan att åsidosätta och försmå metolens lärdomar, låter sin individuella konstvärnatur träda i förgrunden uti sitt föredrag. )ch när metoden blir honom för trång och ryckande, då skapar han sjelf den musik, vari hans musikaliska individualitet får till