Göteborgsposten – 30 maj 1860, sida 1

andan, blef borgare och husegare. Naturligtvis ha många klandrat honom, den store och rikt begåtvade kounstnärn, för att han inlåtit sig i så vidlytiga spekulationer med slipade yankeer, men detta har varit en så naturlig följd af hans egendomliga karakter och hans ouvsläckliga kärlek till sitt fosterland och sina landsmän, att det bör något ursäktas. Ingen beklagar mer än Bull den norska allmogens utvandringslust, men då han i New-York och andra amerikanska städer såg det elände, hvari så många af hans utarmade landsmän räkat, fattades han ar den obesvwidligen ädla och menniskovänliga ideen att inkopa en fruktbar och fordelaktigt belägen landsträcka för att erbjuda sina olyckliga landsmän en tillflyktsort. Sedan handeln var atslutad, gjorde andra en förment eganderätt gällande, och nu följde en kedja at kostsamma och onyttiga processer, fulla at bedrägliga knep och amerikanska lagvrångerier. Lyckligtvis lemnade Ole Bull omsider Amerika etter att ha räddat en del af sin förmögenhet ur skeppsbrottet, drifven af längtan att återse sitt fosterland och den gamla verlden, der han njutit så många triumter. Nu ha vi åter hört honom och då vi säga att de gamla anmärkningarne mot honom icke mera höras, så är detta en mycket naturlig följd af det förädlande inflytande, som det sista decenniet hatt på hela hans konstnärliga riktning. Ole Bull är väl i originalitet, genialitet och energi densamme som han alltid varit; men det finnes tillika ett lugn och en säkerhet i hans föredrag, som man förr stundom saknade. Hans otroliga och oupphinneliga färdighet är icke mera isolerad, utan tjenar som redskap åt hans musikaliska inspiration. Ole Bull är improvisatör. Han spelar aldrig en komposition på samma sätt tvenne gånger. Det ar dertore mycket möjligt, att en stackars utsliten musiklarare, hvars musikaliska horizont icke sträcker sig ötver en rikug fingersättning och taktindelning at en Beethovensk sonat, blir utom sig, når han hör Ole Bull och, spanande etter en dissonans, verkligen upptäcker en sådan eller någon gäng hor strängen gitva ett missljud i den storm af toner, som den måktige kuonstnären framkallar ur violinen; men han gjorde sakert mycket klokare, om han lyssnade och begrepe att en musikalisk genius sådan som Ole Bull har annat att göra, når han med hela sin imspiration och poetiska rikedom föredrager en af sina fantastiska tonmålningar, än att behaga en pedantisk skolfux, hvars musikaliska sinne gått under iinformätionslifvet med fyra mark pr timme. Det är dessa herrar, som klandra Ole Bulls spel och kompositioner såsom varande obegripliga och osammanhängande, under det att de falla i stilla hänryckning öfver Beethovens qvartett i cis moll och påstå djerft att den icke endast är musik men den bästa musik, som existerar. Om Beethoven, denne musikens störste heros hörde de förvillelser, som hans sista qvartettarbeten föranledt, skulle han säkerligen ångra att