Göteborgsposten – 29 maj 1860, sida 1

ett par år, man får plikta några riksdaler, som äro en obetydlighet mot hvad som i tysthet erbjudits målsegandena, och slutligen går man i åtta dagars arrest på sina egna rum. Så har det gått till förr i verlden, och så måste det väl ske ännu. Det ännu qvarstående prygelstraffet är dessutom icke ämnadt för finare lemmar och degraderingen å la russe vore en barbarism. Ur militärisk synpunkt är det en helt annan sak. Ack, då vore det verkligen synd om en så tapper och oförskräckt soldat som löjtnant L. icke åtminstone skulle få qvarstå i armen. En sådan som han skulle otvifvelaktigt med sabeln skörda större lagrar på bataljfältet än dem han nu med blotta knytnäfvarne insamlade på Djurgårdsslätten och lika lätt eröfra en fiendtlig fana som han nu tillkämpade sig en fredlig gummas yllesjal. Och om de öfriga, mera spensliga bussarne har man ju det hoppet att, när det en annan gång gäller, de icke skola fly, huru illa de än fäkta. Men hvad var det väl som gaf en sådan segerlycka, som åt några få officerare förlänade en så utomordentlig framgång emot minst ett hundrade brackor? Var det militärernas öfverlägsna taktik, eller låg månne hemligheten annorstädes än i deras lillfingersringar? Obegripligt. Den värst tilltygade är en stor och stark karl, som väl ser ut att kunna tukta till och med en mängd af små trifliga löjtnanter, och alla de dugtiga sjömännen, som stodo nära, bruka väl icke vara räddhågade. Kanske var det hos borgersmannen någon känsla af odmjukatjenare, som afhöll honom från att mäta dessa förnämiteter med samma måttstock som han skulle hafva mätit andra, och sjögastarne blygdes kanhända att bära beckiga händer på de fina kläderna. Måhända äfven att en och annan drog öronen åt sig, då han hörde: låt oss sala ihop några tusen riksdaler, så tiga de nog! Att emellertid dessa oftanämnda lojtnanter, hvilka äro lika skickliga dansörer som slagskämpar, begagnade sig af inbjudningen till den ståtliga borgerskapsbalen dagen derpå, bevisar lika mycken djerfhet som takt. Att de derjemte tvenne dagar senare i täckt vagn foro omkring och sökte audiens hos tidningsredaktörer och vederbörande auktoriteter, bevisar lika mycken djerfhet som blygsamhet. Generaler och öfverstar m. fl., slägt och vänner hafva laggt sig ut för dem och detta är naturligt och tillbörligt, men likaså tillbörligt är det att rättvisan har sin gång, ty nog kunna vi vara förvissade att hon icke går för långt. Alla intressera sig för dessa dagens hjeltar, många hafva medlidande för dem och en och annan säger sig hafva bara lidande för deras skull. Man talar icke annat än om dem, allt annat hvilar. De mest underliga historier, sammansatta af sanning och dikt, cirkulera och ehuru ingen sett det, vill man dock påstå, att det häromdagen lästes på en dörr ett så lydande ansläg:undertecknad är hindrad att sköta sin handel till följe nkelan——— rm mm——— —r —rUHU ÖÖM O O O O O ORO OO O Ol RO ROR TR TTT