Göteborgsposten – 29 maj 1860, sida 1

deles fredligt sinnad, som hans civila drägt och beskedliga hållning tycktes antyda. Öfversten fick en liten opinion omkring sig emot somnambulens beteende och — hinc ille lacrymiee, Något vittne har icke bekräftat denna episod från förberedelserna till bataljen, men många skulle kunna bära ett sannt vittnesbörd om huru dessa nu tilltalade löjtnanter med flera af deras icke angifna gelikar ofta förut på småteatrar, konserter i Odeon och baler hos La Croix laggt sig vinn om att störa isynnerhet qvinnofriden, genom att införa alltför parisiska friheter och alltför svenska militärvanor i umgänget. Hela hufvudstadens befolkning har i flera år antingen harmats öfver deras mod att trotsa all vanlig anständighet eller afundats deras mode och luxe å la Don Juan med vin, spel och könet, åt hvilka de offrat alla sina dagar utom dem då de varit på sin vakt — vid Gustaf Adolfs torg, fullt litande på sin börd, sin rikedom och på de Stockholmska philisternas beskedlighet. Man har hört omtalas scener, der de t. ex. efter en lukullisk måltid sönderslagit alla kärilen samt utkastat trymåer och soffor genom fönsterna. En förnämlig person fann sitt nöje i att utströ silfvermynt näftals och på köpet sitt guldur bland en hop af gatpojkar, som refvos och sletos om rofvet, och i att en annan gång kasta s. k. smörgåsar med silfverspecier utåt vattenytan på Ladugårdslandsviken. Icke för så längesedan öfverföllo de en vaktmästare med hugg och slag, och hafva sedan sökt tillfälle att hämnas på honom, för det han vid en middag, som en högre tjensteman höll på Blåporten, endast tillstängde en dörr i afsigt att förekomma utsigten till deras orgier. Detta äfventyr slutades dock derigenom att den högre tjenstemannen sjelf infann sig, tillkännagaf hvem han var och att han väl kunde befordra de öfvermodiga till näpst, hvilket han likväl hade artigheten att icke göra. Löjtnanterna låtsade icke känna honom, liksom de nu icke heller veta af med hvilka de voro i handgemäng, dermed smått antydande att alla bekantskaper utom deras stånd är någonting ovärdigt och förmodligen anseende hela universum, utom deras egen monde, befolkad af endast brackor. Nu har vedergällningens timma slagit och från den utanför poliskammaren församlade och uppretade folkhopen sluppo hjeltarne med knapp nöd undan. Det var nära att de hade blifvit martyrer, men detta hade de dock ingalunda förtjenat. Det är synd och skam åt dem. Vedergällningens timma — ånej, det är väl icke så farligt. Betänk att det är fråga om unga eleganta löjtnanter; ho kan komma sin hand vid dem? Icke kan rättvisan vara så blind, att hon förvisar dem liksom ännat simpelt folk till fängelse och till vatten och bröd, icke går det an att referenterna skrifva med sina hvassaste pennor, icke heller att polismästaren för samma diktatoriska språk som emot månglerskor och dillströmare. Man ställer till en rättegång på