Göteborgsposten – 26 maj 1860, sida 1

Sveriges Finanser. Under denna titel innehåller Hamburgertidningen der Freischutz en närmare redogörelse för den skrift om svenska bankväsendet, hvarom samma tidning förut meddelat åtskilliga uppgifter, som väckt stort uppseende i värt land och gifvit anledning till det påstående, att det hela utgjort ett smutsigt törsök att nedsätta Sveriges kredit i utlandet, möjligen för att kunna draga så mycket större fördel af det nya jernvägslånet. Den ifrågavarande brochyren, som år daterad i Genf den 15 November 1859, har ursprungligen utkommit på franska, men finnes numera att tillgå i tysk öfversättning under titeln Kurze Ubersicht uber das Banksystem des Königreichs Schweden und iber dessen politische Grundlage. Hamburgertidningen, som tror sig veta att svenska regeringen ämnar hedra skriften med en officiel vederläggning, uppmanar den svenska pressen, att uttorligen yttra sig om densamma, då Friskyttens korta citater satt dem så i harnesk. För egen del ger den författaren det vitsordet att hans skrift, om den också icke är fri från oriktiga uppgilter och för långt dragna slutledningar, likväl öfverallt vittnar om en redlig afsigt att lemna en nyttig redogörelse för Sveriges finanssystem och förmå dess regering att undanrödja i ögonen fallande bristfälligheter. — Författarens hufvudpåstående, att en ny statsbankrutt förestår vårt land, är synbarligen gripet ur luften; likasom det är svårt att inse, hvarifrån han har fått den uppgiften att riksbanken har skyldighet att med silfver inlösa 7, af privatbankernas utelöpande sedlar. Påståendet att bankens öfverskott af den grund icke skulle kallas någon verklig förmögenhet, att det består i fordringar, som återbetalas med pappersmynt, skulle hafva någon sanning, om en statsbankrutt redan hade inträffat, medförande en minskning af sedelmyntets värde; men tilsvidare bidrager detta ötverskott lika mycket till förekommande af en dylik nationalolycka, som om banken kunde inkräfva sina utestående fordringar i silfver. I det hela synes författaren röja en stor obekantskap med, våra inre förhållanden, särskildt i fråga om det i andra länder exempellösa förtroendet för pappersmyntet, så att det t. ex. svårligen faller någon in att föredraga silfver framför papper, eller den ena bankens sedlar framlör den andras. Hade författaren varit litet mera förtrolig med sakernas ställning i vårt land, skulle det svårligen kunnat falla honom in att endast tillägga privatbankssedlarne fjerdedelen af deras nominella värde derföre att detta hufvudsakligen grundar sig på inteckningar i fasta egendomar. — Deremot kan man ty värr icke jäfva riktigheten af hans anmärkningar om de många statsbankrutter (mynt-försämringar) som vårt fosterland haft att genomgå; om det bakvända i vår banklagstiftning; om den genom privatbankarnes sedelutgifningsrätt uppstående vådan för riksbankens förmåga att utan skadliga kraftåtgärder upprätthålla realisationen;