Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 2

de dervid skulle begagnat andra vapen än sina händer, endast att löjtnanten Lewin hade å ena handens lillfinger burit en med infattad sten försedd guldring. Dessutom bestredo officerarne riktigheten af åtskilliga enskildheter i målsegarnes uppgifter. l aTäkarebetyget öfver hr Wibells skador lydde såunda: Sidenkramhandlaren Carl Axel Wibell har ett !2-tums långt med skarpt tillhygge tillfogadt sår vid högra tinningen, stark blånad och svullnad kring venstra ögat och som sträcker sig vidare öfver hela kinden, blånad och svullnad kring högra ögat, ett mindre skrubbsår å högra kinden, ett dylikt vid venstra munviken, blånad å högra underarmen och skrubbsår å insidan å högra underarmen; betygas på aflagd embetsed: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ. Stockholm den 15 Maj 1860. C. J. Blachet. Den 18 d:s fortsattes ånyo undersökningen under ett så stort tillopp af åhörare, som Poliskammarens sessionssal kunde rymma. De tilltalade, löjtnanterne Levin, Claes von Mecklenvurg, Bibau och Mazer, hade dervid iakttagit inställelse. De vid förra förhöret närvarande målsegande hade äfven nu infunnit sig, och jemte dem, i samma egenskap, bagaren Frans Th. Sjöberg, boende vid Tjärhofsgatan å Söder. Fabrikör Lennqvist, också målsegande, anmäldes vara af sjukdom hindrad att inställa sig. Kramhandlaren Wibell var nu så återställd, att han kunde vid förhöret närvara. Öfverste-löjtnant Lindecreutz vid andra lifgardet öfvervar, såsom regementsombud, ransakningen. Till en början erböll hr Wibell del af den berättelse, som det vid förra rättegångstillfället för honom uppträdande ombud afgifvit och i hvilken Wibell nu äfven sjelf instämde, dervid dock tilläggande: att sedan han utan ringaste anledning blifvit af löjtnant Levin anfallen, hade han först sökt försvara sig, men snart dragit sig tillbaka; innan han hunnit verkställa detta sitt beslut, hade han dock erhållit ett så våldsamt slag i hufvudet, att han störtade sanslös i det utmed stora landsvägen varande diket, hvarest han blifvit förmedelst slag och sparkningar ytterligare misshandlad, ehuru hans medvetslösa belägenhet hindrade honom att urskilja hvilka våldsverkarne voro; slutligen hade han blifvit ur diket upphjelpt samt förd till en i närheten stående droska, der han först någorlunda återfick sansningen; att under det han satt i droskan löjtnant C. von Mecklenburg kommit och tittat in i åkdonet, då hr Wibell till honom yttrat: Jo, herrarne bära sig just vackert åt. Löjtnant Mecklenburg hade genast aflägsnat sig, utan att säga eller göra någonting åt Wibell, men strax derpå infann sig löjtnant Levin vid åkdonet och började under yttrande: du skall ha mer din djefvul, att ytterligare våldföra sig å Wibell, som slutligen, under det Levin sökte med våld draga till sig kuskens piska, fattade tag uti Levin och drog honom in i droskan, dervid häftigt ropande på hjelp och anmodande kusken att köra, sedan W. fått i sitt våld den person, som hufvudsakligast våldfört sig å honom. Men nu märkte han, att några personer qvarhöllo hästarne, så att affärden hindrades; att Wibell derefter, sedan Levin slitit sig lös, stigit ur åkdonet och på uppmaning af flere personer, hvilka förmenade hans lif vara i fara, begifvit sig ned uti den gränd, hvilken leder ned till ångbåtarne, och under vägen blifvit omhandtagen af, bland andra, en provisor Berg, som, så godt sig göra lät, förband honom, hvarefter Wibell, sedan allt blifvit stilla å Djurgården, begifvit sig upp till Polsro, derifrån han slutligen blifvit hemförd. På framställd fråga förklarade sig hr Wibell ej kunna påstå att skarpt vapen begagnats vid våldets utöfvande emot honom, tilläggande hr Wibell att han icke trodde sig hafva fått slag af någon annan än Levin, hvars uppträdande vid droskan han trodde vara föranledt af anvisning utaf löjtnant C. von Mecklenburg, sedan denne underrättat sig om att Wibell fanns i äkdonet. På denna senare omständighet svarade löjtnant C. von Mecklenburg, att han ganska riktigt tittat in i droskan, hvars sufflett varit uppslagen, och då genast igenkänt Wibell, som för M. är bekant, hvarefter han ögonblickligt aflägsnat sig; förnekande på det bestämdaste att hafva lemnat Levin anvisning på Wibell, äfvensom att hafva, genom att fatta tag i tömmarne, sökt hindra kusken från att köra, i hvilket sistnämnda bestridande löjtnant Bibau för sin del äfven instämde. Löjtnant Levin erkände endast i viss mån hvad hr Wibell mot honom angifvit. De hade begge under tumultet råkat i handgemäng med hvarandra, ömsesidigt utdelande 5 å 6 slag, men Levin kunde icke medgifva sig hafva tilldelat Wibell det slag, för hvilket denne störtat i diket. Hvad anzvick våldet i droskan, så hade Wibell, under det Levin höll sig invid åkdonet, fattat honom i strupen och dragit honom in i vagnen, der de nu började brottas med hvarandra, å ömse sidor utdelande knuffningar, men att hafva egentligen slagit Wibell under det han satt i åkdonet, förnekade Levin. Bagaren Sjöberg berättade, att han, kommande från konsertsalongen, inträffat under det löjtnant Axel von Mecklenburg var i ordvexling med flere personer. Sjöberg föreställde då v. M. det oriktiga uti hans förfarande, då denne svarade: angår er inte, brackorna skola ha smörj. Strax derefter såg S., att von M. våldförde sig å några personer, hvilket gaf S. anledning att ytterligare erinra denne om sitt otillbörliga förfarande, hvarpå von M. svarade