Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 2

honom en rask och förträfflig arbetare och gifte honom sedan med en liten förpaktaredotter i trakten, som, till det rödhåriga odjurets stora förvåning, alldeles förälskat sig 1 honom. Dagen innan sir William lemnade London, för att afresa till Carrow, skickade Filip Ashton en betjent till baroneten och bad att denne skulle besöka honom på hans rum. Här fann William khanen redan resklädd och en postvagn väntade honom nere på gatan. — Hvad! utbrast vår hjelte, reser ni förr än vi? — Icke till Carrow! svarade den gamle sorgset; utan till Indien. — Till Indien! upprepade baroneten med en ton af missräkning och förvåning. — Ja. Jag har betalt hedern och rättvisan min skuld. Nu återstår tacksamhetens och vänskapens. Miran-Hafaz mor bör af min mun få veta, att hon ej mera har någon son! Hennes man var min vän, min välgörare! behöfver jag väl säga mer ?... Skiljas vi i frid? — I frid! utbrast sir William och räckte honom handen; säg såsom vänner! I de omständigheter, hvari ödet ställt er, skulle de flesta andra snarare ha lydt sitt eget intresse och sin säkerhet, än rättvisans och sanningens eviga principer. Jag skall alltid minnas er som en vän!