Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 1

sitt första angrepp, vände han sig emot den andra picadoren. Denne var ej lika så förberedd på djurets anfall som den förre, och hans lansstöt blef derföre hvarken så lodrät eller så saker; den träffade tjuren utan att hejda honom. Hans horn inträngde i hästens kropp, och denne föll till jorden. Ett skri af fasa höjdes från menniskomassan, alla kämpar till fots omringade den förskräckliga gruppen. Men redan hade det rasande djuret bemäktigat sig sitt byte och lät ej mera störa sig i sin hämnd. I detta ögonblick sammansmälte publikens rop till ett enda djupt klagoljud, hvilket skulle uppfyllt hela staden med fasa, hade det ej kommit från skådeplatsen för en tjurfäktning, Katastrofen var så mycket förskräckligare, som den förlängdes. Tjuren var uteslutande sysselsatt med hästen; denne åter hvilade med hela sin tyngd på picadoren, hvilken låg på marken och ännu mera nedtrycktes af hästens krampaktiga ryckningar vid tjurens anfall. Då framträdde, lätt som en fogel med glänsande fjädrar, lugn som ett barn, hvilket går att plocka blommor, en leende ung man, nalkades tjuren bakifrån, fattade det vilda djurets svans och drog honom på detta sätt med sig, lika lätt som hade det varit en knähund. Öfverraskad och ursinnig vände sig tjuren om och störtade emot sin motståndare, hvilken, utan att vända sig och beständigt gående baklänges, undvek den första stöten genom att göra en half vändning åt höger. Åter angrep tjuren ynglingen, och för andra gången undvek denne anfallet genom att göra en vändning mot venster, och så fortfor han, tills han var helt nära intill skranket. Då försvann han undan djurets förvånade ögon. Rusig af hänförelse höjde menniskomassan dånande bifallsrop; ty det är dock alltid gripande att se en menniska så utan skryt och affektation med lugnt ansigte trotsa döden. Ah! Pepe Vera har fattat Montes lärdomar som en karl! Han förstår att leka med tjuren! ropade en ung man, hvars röst genom oupphörligt skrikande blifvit betydligt hesare än den före lustbarhetens begynnelse varit. Emellertid hade man upphjelpt hästen. Det stackars djuret kunde knappast stå på benen. Dess inelfvor nedhängde ur såren ända till marken. Äfven picadoren hade åter rest sig upp. Uppfylld af raseri emot tjuren stretade han emot fotkämparne, hvilka ville bortföra honom, och fordrade med dåraktig djerfhet, att, trots sin svaghet efter fallet, åter få uppstiga och fortsätta striden. Det var omöjligt att öfvertala honom, han besteg verkligen åter det arma slagtoffret och borrade sporrarne i dess sargade sidor. Detta var dock fåfängt: djuret förmådde ej bära honom. Under tiden hade tjuren sårat ännu flera hästar. Det olyckliga djuret vi nyss talat om lät släpa sig till en sidodörr, genom hvilken det utfördes. Andra, som ej vidare kunnat resa sig, lågo på marken och kämpade med ou KOMUOUamMMRO NO OM RO UO O a XX X-X—X—XX—XX—22 700 0tXX———— sn na nn annan nn