Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 1

hand; finns det ingenting som jag kan göra för er, för att bevisa min tacksamhet, har ni ej någon önskan? — Jo, en, en enda. — Tala! — Begraf mig nära intill Mowbrayernas familjegraf, jag vill gerna komma min älskade busbonde så nära som möjligt. — Ni skall bli nedsatt i sjelfva familjegrafven, bland medlemmarne af den familj, som ni så länge och troget har tjenat. — Nej, nej, icke i familjegrafven, utan bredvid honom!... Vakthunden bör ligga vid dörren ... vid dörren!... Är ni säker om, att kofferten är orörd? — Fullkomligt säker. — Och ni glömmer ej vägen till hemliga hvalfvet ... Kom ihog... att man... skall . .. vrida om ... nyckeln ... åt venster. Den svårighet han hade att uttala dessa ord förrådde, att slutet var nära. Sir William öppnade dörren och gaf pastorn tecken att stiga in, för att uppfylla de pligter, som åligga hans kall. Pastor Orme började bedja med värma och andakt. Gubben afhörde honom belåtet och öppnade ibland ögonen, för att ännu en gång se sin fordne husbondes son. Efter bönens slut,