Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 1

Nr —— ut, tack vare det sinnliga element, hvarmed spanska nationen är begåfvad i blott alltför rikt mått. De tre picadorerna helsa publiken. Framför dessa ställa sig banderilleros (så kallas de hvilka hafva till uppgift att reta tjuren senom att slunga emot honom små, med brokiga band prydda pilar); framför dessa åter ställa sig kämparne till fots, präktigt klädda och i kappor af lifliga, glänsande färgor; främst placera sig hufvudkämparne med deras hjelpare, klädda i ännu dyrbarare drägter. Pepe Vera! det är Pepe Vera! ropade publiken. Montes lärjunge. En ståtlig ung man! Huru vacker han är! Hvilken herrlig växt! Hvilket, behag i hela hans väsende! Hvilken fast och lugn blick! Vet ni, sade en yngling till en annan, huru Montes uppfostrar sina lärjungar? Han skuffar dem obeväpnade emot djuret och säger: Frukta ej för tjuren! Pepe Vera nalkades skranket. Hans drägt var af körsbärsröd atlas, försedd med axelsnören och rikt stickad med silfver. Ur de små fickorna på hans jacka utstucko snibbarne af tvenne linnenäsdukar. Den af rikt silfvertyg förfärdigade vesten och den nätta lilla sammetsmössan kompletterade hans eleganta, rika och sirliga drägt, fullkomligt öfverensstämmande med den hvilken bäres af de andalusiske majos, såsom de sprättar af medelklassen eller folket, hvilka kläda sig i sin nationaldrägt, benämnas. Sedan han med stort behag helsat mot den del af cirkus der embetsmännen sutto, intog han, liksom de öfriga kämparne, den honom tillkommande platsen. De tre picadorerna placerade sig på lika afstånd ifrån hvarandra nära intill skranket. Matadorerna och fotkämparne voro kringspridda öfver arenan. En djup allmän tystnad följde, liksom hade den nyss förut så larmande menniskomassan plötsligt mistat förmågan att andas. Alcalden gaf tecken, trumpeterna smattrade, och nu, liksom vid yttersta domens basunaljud, reste sig alla från sina platser. En rödbrun tjur framstörtade på arenan och emottogs med ett allmänt rop och hvisslingar, skymford och applåder. Djuret stannade vid det förskräckliga larmet, höjde på hufvudet och tycktes med flammande ögon fråga, om alla dessa utmaningar voro riktade mot honom, den väldige kämpen, som hittills ädelmodigt skonat sin lilla och svaga fiende, menniskan. Han rekognoscerade terrängen samt vände hastigt och hotande hufvudet än åt den ena sidän än åt den andra. Ännu tvekade han; men ständigt högre och mera genomträngande blefvo hvisslingarne, och med en hastighet, som man skulle trott omöjlig för hans storlek och tyngd, störtade han emot en picador. Men då han kände dennes lansstygn :i nacken, vek han åter tillbaka. Han var en äf dessa skygga djur, hvilka på tjurfäktarnes språk kallas boyantes. Utan att fortsätta