Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 1

ville han upplyfta kudden, men var alltför svag dertill. Pastorn och vår hjelte hjelpte honom. — Gud välsigne er! sade han; j skolen väl icke glömma mig? — Aldrig, aldrig! Ett nästan omärkbart leende krusade den gamles bleka, färglösa läppar. — Hvad heter dender växten... ni vet, den fula, taggiga växten, som ej blommar mer än en gång hvart hundrade år, hon som vi så ofta talat om? — Aloen, Martin, aloen! svarade sir William, som med möda förmådde återhålla sina tårar. — Ja, jag minns nu... Jag sade er ju, att den slutligen skulle blomma! ..Gamle Martin har betalt sin tacksamhetsskuld, och han kan nu lugnt gå bort, för att uppsöka sin fordne busbonde. Dessa ord voro hans sista. En sprittning ilade genom hans kropp och han slocknade af stilla och lugn, med ögonen oafvändt fästade på Mowbrayernas ättling. Baroneten lade igen hans ögonlock och följde, sedan denna sista pligt blifvit uppfylld, pastorn ut ur biblioteket. Ensam på sitt rum, läste vår hjelte de sista rader som hans far tillställt honom. De inne