Göteborgsposten – 22 maj 1860, sida 1

soppor och på stekar olivolja och denna ej alud riktigt färsk; att i detta fall genom afdunstning betaga den något af skärpan i smaken, faller ingen in. Oljan gifver maten en bismak, vid hvilken man sällan eller aldrig vänjer sig. Till sopporna begagnas mångahanda ämnen, bröd, ris, på machiner förfärdigade makaroni. Vanligen äro de starkt kryddade med saffran, hvilken ock utgör en väsendtlig ingrediens i såsar. Grönsaker äro så godt som obekanta, och med potatesodlingen 1 Spanien är det klent bestäldt. Vi böra här ej förbigå den mycket omtalade nationalrätten, ollan, äfven puchers benämnd. Ett qvantum oxeller fårkött kokas tillika med en jemförelsevis ringa qvantitet kål, samt ett eget slags ärtor i en kittel, i hvilken äfven något fett och ett par bitar rökt medvurst lägges. Artorna äro icke en gång skalade och så hårda, att den, som har minsta omtanke för sina tänder, tvingas att svälja dem hela. En annan af spaniorernas älsklingsrätter är bönor, hvilka, kokta i sina skal, ätas en eller till och med två gånger om dagen. Stekarne och de så kallade raguerna skulle knappt kunna vara smaklösare än de äro; fisk förstår man alldeles icke att tillreda. En enda portion sådan sprider en verkligen afskyvärd tranlukt i rummet. Sannolikt förstå dock fremlingar icke att uppskatta det fina i dessa och andra spanska maträtter. Det bästa uf måltiden är det hvita hvetebrödet och vinet. Bröd af osigtadt rågmjöl är fullkomligt obekant och äfven halfhvitt bröd ätes ej på långt när så mycket som helhvitt. I mjölets godhet står detta före det fransyska, men deremot efter detsamma i beredningen. En fonda utskänker vanligen blott en enda sort vin, hvars eld, förmodligen af sanitära skäl, oftast betydligt förmildras af en behörig mängd kylande vatten. I afseende på qvaliteten måste en nordländare förvånas, då han ser, med huru litet man i Spanien låter sig nöja. Denna måttlighet är dock en naturlig egenskap hos alla sydlänningar, icke en förvärfvad dygd. Våra kroppskonstitutioner hafva vida större anspråk, äfven de, hvilka äro lättast att förnöja. Skedar och gafflar äro i många, och dessa icke såsom dåliga ansedda fondas, af trä. Aldrig förekomma skedar af silfver. På samma gång gästen emottager soppan, serverad i en temligen hygglig fayencetallrik, erhåller han dessa instrumenter, hvilka gargonen uppsöker 1 ett skåp och sedan utan allt slags pedantisk höflighet på måfå framkastar till den som behöfver dem. Kommer sedan köttet, och har någon i närheten slutat begagna sin knif, tager uppassaren denna och framlemnar den; om det så faller sig begagna tvenne gäster en och samma knif. Servietter får man blott på begäran och betraktas ett dylikt öfvermått af civilisation ofta med undran. MHSaladen bereder gästen sig sjelf, och många använda för att äta densamma den naturligaste gaffeln, fingrarne.