Göteborgsposten – 22 maj 1860, sida 1

— Då är allt klart, sade förpakterskan ned: slaget; ty Harry ... Ack! tillade hon gråtande, jag får ej kalla honom så mera; ty sir William har ett sådant märke på bröstet. Jag såg det många tusen gånger, då han var liten. — Hvarföre gråter du, gumma? frågade hennes man; du borde tvertom vara mycket glad. — Mycket glad ... glad öfver att ha förlorat en son? Hvartill gagnar det oss nu, att vi arbetat och sparat? Harry . .. sir William, vill jag säga, behöfver ej våra besparingar... han skall glömma oss... han skall lemna oss ensamma på farmen? — Det är ej sannt, snyftade Joe Beans, och, än mera, ni vet sjelf, att det icke är sannt. Hr Harry, jag kan ännu icke kalla honom annorlunda, skulle ej kunna glömma en hund, som han haft kär Jag är säker om att han icke skulle kunna gå förbi mig utan ett vänligt ord eller en nick, fastän han blifvit en förnäm herre! flan skall så mycket mindre glömma dem, som ippfostrat och älskat honom? — Och om han glömde dem, tillade pastorn, skulle jag förakta honom lika mycket som jag hittills älskat honom. Det finnes ingenting så känsligt som en om sina rättigheter svartsjuk kärlek; och mor Ashton ville ej låta öfvertyga sig, emedan dessa ord