Göteborgsposten – 22 maj 1860, sida 1

dig mor, är det min största lycka, att ni in för verldens ögon nu ej behöfver rodna öfver ert val. — O, jag bedyrar er, svarade den unge flickan, att sir William Mowbray icke skall bli mig kärare än Henry Ashton. Sedan vår hjelte och fruntimren aflägsnat sig ur biblioteket, började alla prisa khanens uppförande, som tillade att han, efter sin återkomst till England, lyckats upptäcka den person, som fört den lille arftagaren till Carrow från Italien. — Åh, derigenom skola vi lättare kunna göra vår unge väns rättigheter gällande, inföll öfverste Butler; men domstolen skall tyvärr fordra ännu mera, andra bevis, alldenstund frågan rör sig kring så stora rikedomar. — Detta bevis kunna mistress Page och jag anskaffa! sade den gamla hushållerskan. — Ni? inföll pastorn förvånad. — Ja, mistres Page och jag, som voro närvarande. då sir Williams son föddes. Doktor Martineau, som vårdade milady, visade oss ett märke på venstra sidan af gossens bröst. — Ett märke? — Liknade det ett eklöf? frågade mor Ashton. — Ja, och var så likt som om det blifvit nåladt dit, genmälte mistress Jarmy.