Göteborgsposten – 19 maj 1860, sida 1

omöjligt att höra för det skri och sorl, som uppstod af den ideligt okade påtryckningen af tillrusande massor från skeppsbrosidorna. Under detta virrvarr tog hela den ståtliga ceremonien, med bugningar och handkyssningar, sig ut alldeles som ett storartadt marionettspektakel. Man saknade ej beller Cavallius i hvit plumet och hofuniform. Tvenne tecknare, hitsända från Illustrated London News redaktion, sutto på yttersta flygeln och ritade flitigt. Hade hela tillställningen varit vid Gustaf III:s staty, kunde effekten blifvit imposant, och Slottsbacken hade då bildat en ofantlig amfiteater för åskådarne. Arrangementet tog sig nu deremot inklämdt ut och dekorationen skymdes af ofantliga sidobås till läktare. Knappt en timme efter ceremonien sågs konungen i civil drägt bland de böljande skarorna å Norrbro, arm i arm med en kavaljer; för en mängd främlingar var sådant ovanligt att skåda. Efter fyrverkeriets solar och stjernor följde ordensutnämningarne d. 5 d:s. Hvilket rifvande den aftonen efter Posttidningen, hvad mängd af riddare, slagne både blå, svarta, gula och gröna, o, hvad fröjd i hjertan och — knapphål! En grefve, tre friherrar och fem adelsmän äro upphöjde vordne till kraft och värdighet af hvad Nobilitas förmår. Det hade glunkats att en viss President skulle baroniseras, och man påstår till och med att hans friherrliga blason skulle fått till valspråk Benedizi — så i afseende på samme Presidents vältaliga åtgöranden i Bancooch Jernvägslånefrågan som i egen hjertebank, men det uteblef. Ack herre, huru länge ha väl många arma Riddarkandidater suckat och huru mången står icke i afton, efter välförrättad dubbning, omsider för sin spegel skådande med ett saligt leende på den å svarta frackens grund glimmande lilla tingest, som får en liten kärleksknäpp med lätta fingrar och en hälsning: Sitter du nu ändtligen der, din lilla rackare ! Många äro kallade, men få utvalde, säger skriften. Man betraktar ej Ordensväsendet numera efter dess primitiva mening, ty utmärkelser skulle då blifva få af det slaget. Men sådant får man, då man är beskedlig, sade v. Braun. Den Orden, som utgjorde den store Liunn6s fröjd och stolthet, dinglar nu på en beskedlig tullskrifvares eller en tät grossörs bringa, då den förre har en hög Embetsman till morbror och den senare förstår sig på rommeln, som man säger. En viss patron anses dock gjort sig mera förtjent af Svärdsordens stora stjerna, för tapperhet i (Carl XIII?) fält, sistlidne vinter. Men det är icke alltid som förtjenster rätt belönas. Till de i vetenskaplig hänsigt mera klassiskt antagne utmärkelser, finner man Vasen strandat på en f. d. Tysk, här etablerad bokhandlare, hvars förtjenst om Svenska Litteraturen är dem sakkunnigom meget hyperbolisk. Väl finnas här bokhandlare, som med trettiårig verksamhet, genom vidsträckta förlager,