Göteborgsposten – 19 maj 1860, sida 1

till en hederlig man. Jag har alltid sagt, att du varit lagligt gift med hans mor! -— Filip Ashton! ja, det är just han, Filip Ashton! mumlade den gamle Martin. Gud vare lof! allt blir då upplyst till slut! — Min far, sade Henry, som således nu ändtligen kände hemligheten af sin födelse. Han närmade sig derefter khanen, något rodnande. Det var någonting som smärtade honom. Att icke kunna älska, icke ära sin far! Filip Ashton — ty vi böra återgifva khanen hans verkliga namn — aflägsnade Henry med handen och sade, vänd till lady William: — Frukta intet, madame. Denne oförvägne och elake mans ondska är vanmäktig. Er son lefver ännu! Ett glädjeskri pressade sig fram ur den arma modrens bröst. — Och ni skall finna honom värdig er kärlek. — Er ed ... er ed! inföll öfverste Mowbray i raseri. — Binder mig ej längre, än tills ni uppgifvit er sista suck, genmälte khanen lugnt. Jag skall hålla min ed, var öfvertygad derom. Några ögonblick mer eller mindre betyda så litet! Om de onda andarne kunna vänta på er, så skall nog denna dame, som ni gjort så mycket ondt, också kunna vänta.