Göteborgsposten – 19 maj 1860, sida 1

Det bitande i dessa ord fyllde den döendes själ med nya qval. Han skulle gifvit allt verldens guld för några minuters styrka, så att han kunnat strida med khanen och tagit hans hemlighet med sig i grafven. — Lyft upp mig, Harry, sade Martin och tog hans hand; lemna mig icke! Mina ögon skymmas och jag vill se er, då döden stelnar mitt hjerteblod! Jag får icke ... jag vill icke dö före denne elake man! Mitt barn, aloen skall ändtligen veckla ut sin länge knoppande blomma! — Hvad menar ni? utbrast vår hjelte, förvirrad af det hopp, som tändes inom honom; drömmer jag väl? Den gamle tömde den styrkdryck, som mistress Jarmy nu räckte honom. Han lät ej sin blick vika från öfverste Mowbrays ansigte, der döden gjorde snabba och förhärjande framsteg. — Stöd mig! fortfor Martin. Jag skall nog öfverlefva honom! För den kärleks skull, som jag hyser till min älskade husbonde, skall himlen nog förläna mig behöflig styrka ... ja, jag känner det. Ett ögonblick af plågsam väntan inträdde nu för alla de närvarande; mördarens lifsljus slocknade alltmer och mer, oaktadt de ansträngningar han då och då gjorde, att motstå döden; khanen stod lugn och orörlig vid soffkanten och betraktade den döende.