Göteborgsposten – 16 maj 1860, sida 1

De kommo slutligen fram till en trappa, alldeles lik den, som förde ned från den götiska paviljongen. De stannade, för att lyssna. — Han öppnar en dörr! mumlade Joe, då han hörde ljudet af en fjeder eller nyckel. Ögonblicket derefter hade sista ljusglimten försvunnit och de befunno sig nu i det fullkomligaste mörker. Våra båda vänner stego uppför trappan och kommo till en trädörr, som stängde deras väg. En djup suck undslapp Jocs bröst. — Gud vare osg8 nådig! sade Ralph; hvad är detta? — Tyst! hviskade Joe; här är en dörr. — Är den öppen, hr Beans? -— Nej! ... Har ni svafvelstickor, Ralph? — Se här! Man hade snart eld och stickan brann tillräckligt länge, att Joe kunde få rätt på cn jernring i panelningen. Sedan han dragit och tryckt den på alla sätt, kände han dörren ge vika — och ögonblicket derefter stodo han och Ralph i Carrow-klosters porträttgalleri. Månans strålar upplyste rummet. Joe stannade ett ögonblick, för att öfverlägga. — Stanna här! sade han till Ralph, intill löndörren. — Men hvarthän går ni? — Till min pligt. Det är er, att stanna qvar här. Ni kan lätt gömma er bakom en mö