Göteborgsposten – 16 maj 1860, sida 1

uppmaning till egarne af de paraplyer, som lidit någon skada i kampen mot stormar och regn, jemte de vilkor, under hvilka patienter mottogos och utskrefvos såsom friska. Att insätta ett brutet refben kostade så och så mycket; att vrida hufvudknappen rätt eller kurera ett vrickadt ben, så och så mycket. Åfven klädseln kunde lagas; kortligen, det saknades intet, för att göra paraply-invalider starka nog, att kunna på nytt kasta sig in i den ofvannämnda kampen mot lifvets stormar. Utom humorn spelar dock äfven poesien sin roll i Londonsannonsen. Imposantast utvecklar sig denna, i förening med några andra sköna konster, uti det stora möbelmagasinet i hörnet af Holborn och Southamptonsquare. Der försäljas nemligen barnstolar, hvilka äro försedda med en mekanism, som skall försätta det deri sittande barnet uti en uppoch nedgående, vaggande rörelse, hvilken verkar sofvande. För att ställa förträffligheten af denna nya inrättning i dess rätta ljus, har man nu användt alla de medel, som yrket, konsten och vetenskapen ha att erbjuda. Först såg jag fyra butikfönster, till höjd och bredd lika små salonger, alldeles fullstaplade med dessa stolar, i hvilka sitta påklädda vaxdockor, som medelst mekanism gunga upp och ned — man kunde tro sig se framför sig ett litet kungarike fullt af yra barn. Öfver de rörliga barnhufvudena hängde i silkessnören stora, vackert utsirade skyltar med följande ord: Tidehvarfvets stora underverk! Den magiska sittapparat, som röres af sig sjelf och lullar det oroligaste barn i den ljufvaste sömn! Den nya patenterade barnstol, i hvilken den lille vaktar, sysselsätter(?), roar och vaggar sig sjelf, allt i samma ögonblick! Derefter stannar blicken vid tvenne stora målningar. Den första består af en grånad oldmor, som rifver sina hår, af en mor, som ligger i plågor, och en tjenstflicka, som ligger på golfvet och söker trösta en skrikhals. Taflan bär devisen: Ett olyckligt hem. Motstycket föreställer en leende dam, som hvilar i en kåsös, en liten elegant klädd dotter och en pojke i mensklighetens första stadium, hvilken vaggar sig belåtet af och an i en präktig patentbarnstol, med devisen: Ett lyckligt hem. Stiger man nu in i sjelfva boden, så utgöres det första man blir varse utaf en af dessa vidtberömda stolar, men i hvilken denna gången sitter ett verkligt, väl friseradt barn, och detta barn emottager de besökande med en verklig flod af pappersblad, hvilket det kastar ut öfver de intet anande; det är Pressens omdömen, teckningar af de olika mönstren, priskuranter och en dikt, i hvilken den nya patentbarnstolen besjunges för millioner på följande sätt: Finns på jorden något värre. Ute eller under tak, Hatadt så af fru som herre, Än just barnskrik? — Hisklig sak! — Skall hon vika, hemmets trefnadssol