Göteborgsposten – 16 maj 1860, sida 1

satt sina ord i verket, om de öfriga tjenarne ej med våld hållit henne tillbaka. Man hörde ett pistolskott, följdt af ett långt och genomträngande skri. — Det är miladys röst! utropade hushållerskan; låt mig gå! — Det är mördare! — Spöken! — Nya rop, nya skri. Den gamla Jarmy slet sig med en våldsam ansträngning lös ur deras armar och skyndade ut ur rummet, lemnande de andra qvar mera döda än lefvande. Det är nu på tiden att vi återvända till Joe Beans och Ralph. Den trånga gången, som de gingo genom, under det de följde ljuset, var af sten och åtminstone lika gammal som sjelfva klostret. Här och der voro några fördjupningar, hvarest funnos inhuggna riktiga ornamenter, isynnerhet hufvuden af munkar och helgon. Ett par gånger stannade ljuset, som om den, hvilken bar det, trott sig höra något buller. Joe och Ralph stannade då äfven och vågade knappast andas. — Låt oss taga af skorna, sade den förre; våra steg skulle möjligen kunna oroa honom. -Ja, hr Beans, stammade Ralph. Ljuset var nästan ur sigte för dem, då de åter begåfvo sig i väg.